Från hopp till förtvivlan och ren dödsångest, via alla känslor däremellan.
Det är ganska besynnerligt hur det kan pendla så. Men framför allt är det oerhört tröttsamt. Jag hoppas att jag aldrig behöver linda in mig i ett så här stort "DU-FAKKING-MÅSTE-GÖRA-DETTA"-projekt igen i hela mitt liv. Jag har inte nog med varken hjärnkapacitet eller koncentration för det. Och får jag inte sova snart, kommer jag utsätta min hjärna för kinesisk vattentortyr som straff.
Nåja, det är väl bara att bita ihop och se fram emot den där accomplishment-känslan som tydligen infinner sig när man är klar.
Jag lämnar dig med lite avslappnande toner:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar