Lugnträning i julefriden.

Jag har upptäckt att jag är en väldigt ängslig människa. Jag oroar mig för allt. Jag bekymrar mig för ännu mer. Jag är orolig att något ska hända Bobbo när han är i Sverige över helgen. Jag oroar mig för att Melvin eller Milton ska skada sig. Jag oroar mig över hur jag ska lösa januari månads ekonomi. Jag oroar mig över hur det ska gå på nya jobbet, i flytten, i nya stan.
Jag bekymrar mig över att halva världen svälter, att det finns människor som inte har någon familj att fira jul med, att det dör människor hela tiden, att det fortfarande inte finns något botemedel mot HIV/AIDS.

Jag verkar ha oerhört svårt med att bara luta mig tillbaka och njuta av tillvaron som JAG faktiskt lever i; med familj, vänner, kärlek, mat på bordet, vatten i kranen, en sprillans ny iPhone och allt annat jag har att vara glad och tacksam över. Istället har jag ständigt lite ont i magen, över saker som har hänt, över saker som inte har hänt, över saker som kan hända, över saker som ska hända.


Däremot gillar jag att laga det som är trasigt, förbättra det som inte är så bra och jag gillar att vända mig till böckerna för att få verktygen. Därför ska jag, i detta nu, sätta igång med orosträning. Magknipet ska väck, tankarna ska sluta trassla när jag släcker lampan på kvällarna, klumpen i halsen ska sväljas hel.
Det blir min julklapp till mig själv.

God jul! Tackskaruha.

HEUREKA!

Plötsligt hittade jag skrivarglädjen! Inspirationen! Glöden! Orden!



Lycka!

Det här med att uppdatera bloggen...

... verkar inte vara min starka sida just nu.

Orsaken är dock enkel; det händer inte så mycket värt att skriva om. Jag tränar, stickar lite, läser böcker och funderar på livet. Jag klippte håret idag också. På tiden, kan man väl nog påstå. Senast jag klippte mig var den 23 december 2010.

Jag saknar Bobbo. Jag saknar alla vänner. Jag ser, med skräckblandad förtjusning, fram emot det nya året. Jag fotograferar inte så mycket som jag skulle vilja, jag vet inte varför. Jag har inte sytt ett stygn på flera veckor. Jag har inte hållit en pensel i handen på ännu längre.


Men jag är rätt tillfreds med mitt tillfälliga vacuum. Jag börjar känna mig utvilad.

Praktiska detaljer.

Det blev alltså precis just klart; jag flyttar till Tammerfors i januari för att börja på radio86, där jag ska agera programledare och även skriva diverse artiklar om livsstil, mode och kultur i allmänhet.

Tammerfors ligger ungefär 170 km från Åbo. Åbo ligger ungefär 4,5h från Långnäs och Långnäs ligger ungefär 35 minuter från Mariehamn. Tammerfors heter Tampere på finska och stan består av 0,5 % svenskspråkiga. Det betyder att 99,5 % av de cirka 200 000 tammerforsborna är finskspråkiga. Tillåt mig att upprepa; 99,5 FAKKING PROCENT FINSKSPRÅKIGA!!

Med mina skraltiga finskakunskaper lär det här gå fantastiskt smärtfritt. Som tur är kommer jag att jobba på svenska och engelska, så där är det inga problem och lägenhet skulle företaget ordna. Men hur kommer jag lösa den tvungna interaktionen med andra människor utanför jobbet? Hur ska jag lyckas fixa ett nytt abonnemang? Internet? Gymkort? Folkbokföring? Beskattningsintyg? Försäkring? Sjukvård?

Kanske viktigast av allt; HUR i hela friden ska jag kunna beställa kläder på nätet?? Vad jag har sett så är det bara H&M som har en svenskspråkig sida även för Finland. På alla andra sidor är det hanka sig fram på fäänska som gäller...


Nåja. Det är väl bara att sätta ett -i eller ett -lainen på slutet av alla svenska ord, så blir det någon form av ugriska.

Indestructible.

Jag är i allmänhet rätt likgiltig när det kommer till Robyn's låtar. Hon är typ "okej", i mina öron. Varken mer eller mindre. Men här om veckan, när jag satt i bilen på väg till Bobbo, spelades en låt av henne på radion. "Indistructible", hette den. Jag, som inte direkt brukar ta notis om skvalmusikens texter, hajade till över en rad som hon sjöng i låten:

"I'm gonna love you like I've never been hurt before."

Det kändes som att den lilla raden gav mig svaret på en lång tids bryderier angående mitt nya förhållande. Sedan jag upptäckte att jag är så kär så jag nästan får slaganfall, har jag varit livrädd för en hel massa saker; att han ska vakna upp och inse att jag inte är den han egentligen vill ha, att han har känslor för sitt ex, att allt bara är en dröm, att jag kommer fucka upp allt... Ja, sånt där.

Jag tänker mig att denna, emellanåt nästan smått besinningslösa, rädslan har sin grund i tidigare erfarenheter. Jag har liksom blivit "uppfostrad" att alltid vara på helspänn och alltid vänta mig det oväntade, för vad som helst kan hända. Det här har antagligen gjort att jag utstrålat misstänksamhet, vilket i sin tur kan ha föranlett tidigare besvikelser, eftersom personerna som svikit mig kanske kan ha känt sig dömda på förhand så att tröskeln att göra mig illa blev lägre. Det är bara spekulationer, men jag känner att jag måste ta något slags ansvar eftersom den enda gemensamma nämnaren för alla dessa eländiga möten är jag.

Så, jag har varit livrädd för att göra om samma misstag igen nu, för den här människan vill jag verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen INTE mista, någonsin. Jag vill ha honom vid min sida hela livet. Och som jag har läst och funderat, kontemplerat och planerat. Jag har mediterat och försökt psyka mig själv med hemsnickrad kognitiv beteendeterapi, förundrats en del över resultaten och känt mig som en allmänt lugnare människa, tappat koncepten, fått ont i magen och hittat dem igen.

Tänk att allt som behövdes var den där raden i den där låten, den där kvällen:

"I'm gonna love you like I've never been hurt before."

Så enkelt. Så svårt. Så rätt. Jag är ett blankt ark, han är ett blankt ark. Inga konstigheter, inga svårigheter. Bara han och jag.

Julklapp?

Från OBH Nordicas finska hemsida, översatt till svenska by the awesomeness of Google Translate.

Man måste älska Björn Ranelid.

Björn Ranelid. Vilken man. Vilken legend. Hans självgodhet är ett fenomen i sig. Efter avslöjandet om att han ska delta i Melodifestivalen 2012, menar författar-Sveriges elit att han har gått för långt i sin mediekåthet. Björn Ranelid, å sin sida, låter sig dock inte nedslås av kollegernas kritik och släpper istället dessa ovärderliga citat:

"Det är den största sensationen i Melodifestivalens historia. Sannolikheten är noll för detta. Det har aldrig hänt att en svensk författare står på scen som artist, ej heller har det hänt att det kan kombineras med Augustpris. Det är en
form av litteraturhistoria."


"Det finns ingenting negativt att säga om detta. Det ska skrivas svensk litteraturhistoria för jag sprider mitt ord mer än vad Stieg Larsson någonsin har gjort."

Jag älskar härmed Björn Ranelid. Jag har aldrig läst ens en rad av något han har skrivit, men jag älskar honom. Det finns förmodligen inte en människa på jorden som är så hög på sin egen förträfflighet som han, som har svalt myten om sig själv med hull och hår så hårt som han. Han är en fantastisk människa.

Eddie Gordon.

Det finns en serie som är ritad av åländska Sara Karlsson, som heter Eddie Gordon och handlar om Åland och ålänningar. Det är bland det roligaste jag har sett - någonsin, alla kategorier. Jag tänkte visa dig några guldkorn, däremot vill jag varna eventuella utomåländska läsare att detta möjligen kan klassas som inside-humor.

Och så en riktig klassiker:

Fördomarna jag omsorgsfullt odlat har fått punka.

Jag har fördomar. Jag gillar det inte alltid, nästan aldrig, faktiskt. Ibland kommer jag på mig själv med att ivrigt portionera ut mina fördomar om folk i mitt eget huvud när jag sitter i receptionen på läkarstationen.

Exempel 1.
En gammal dam kommer fram till receptionen och ska betala för sitt läkarbesök. Damen är född omkring mitten av 1920-talet. Jag meddelar damen att besöket kostar 20 €. Jag tänker mig att hon kommer betala kontant, eftersom gamla tanter alltid har snortjocka plånböcker innehållande nog med sedlar för att täcka Greklands statsskuld, för att gamla tanter alltid betalar "över disk", använder bankbok och ingen gammal tant vet vad en internetbank är.

Jag trycker alltså på knappen i mitt kassaprogram där det står "Kontant" och får ut ett kvitto.
- "Jag skulle vilja ha en sån där lapp som man kan betala på INTERNET", säger damen, född på det glada 20-talet, och manglar därmed mina fördomar till smulor. Jag makulerar kvittot och skriver ut en internetlapp.


Exempel 2.
Samma scenario som ovan, fast denna gång med en annan dam som är i ungefär samma ålder. Återigen tar jag för givet att det är kontant betalning som gäller, tänker att förutom att gamla tanter inte vet vad en internetbank är, så har ingen heller någonsin sett ett bankkort, och skriver ut ett kontantkvitto.
Damen drar fram sitt bankkort och säger: "Noo kan man välan bitaala me KORT här åå?". Jag känner mig dum, makulerar kvittot och skriver ut ett kortkvitto istället.

Exempel 3 (och den här skäms jag över, dock är det tyvärr inte mindre sant för det).
En pappa kommer in med sin fem månader gamla dotter. "Men åh, så sött! Vad fint att han tar han om sin bebis", tänker jag.
En mamma kommer in med sin åtta månader gamla son. Jag reagerar inte ens.

Det är så pinsamt, JAG är så pinsam för att jag tänker så! Idioti. Fullständigt galet.
Men jag ser det som att jag nu i alla fall har uppmärksammat mina egna tankegångar och därmed kan ta det första steget till förändring.

Peppstars.

På jobbet inolverade vi oss, relativt patientlösa som vi är, i en mycket livlig diskussion om kvinnor och kvinnors liv och leverne. Det var mycket intressant!

Jag har en mycket god vän vid namn Elin, som har en asbra blogg, och som även var med och startade feministgruppen Agera i Västervik när hon gick i skola där. Sedan jag lärde känna henne, hösten 2008, har hon varit en av mina allra bästa vänner och ingen har förändrat mig som hon. Hon är inbiten feminist och en otroligt stark och ödmjuk människa, som kämpar för kvinnors rätt till frigörelse från det socialt konstruerade könet. Hon har fått mig att inse en hel massa saker, bland annat mitt eget värde och att jämställdhet och feminism faktiskt ÄR viktiga saker som man BÖR tänka på i sitt vardagliga liv, även jag.

Detta diskuterades en del idag. Vi diskuterade unga kvinnor som far illa, som väljer att skaffa familj som 20-någontingåringar, utan utbildning, med män som må hända inte är de bästa exemplaren, men som sedan vaknar upp en dag och inser att de vill ut. Vad ska man göra då? Små barn, inget jobb, inga erfarenheter, inget eget bohag, ingen utbildning... Eller kvinnor som blir illa behandlade av partners, arbetskamrater, skolkamrater? Kan de prata med någon om psykisk misshandel? Vet de ens vad det är? Vet de att det är en allvarlig form av misshandel, som må vara svår att bevisa, men på ett sätt ändå värre än fysisk misshandel? En spräckt läpp läker på ett par veckor, ett krossat självförtroende tar många år att bygga upp. Många år kan gå, många nya killar/tjejer kan passera din väg, utan att du vågar lita på någon. Dina energireserver töms ut på att bygga murar omkring dig, på att hålla alla på armlängds avstånd. Vem pratar man med?

Under tidigare perioder av mitt liv, då jag kanske hade haft nytta av att ventilera med någon, tyckte jag att mina problem inte var riktiga problem, de var bara mina egna hjärnspöken som jag själv hade skapat, och därför tyckte jag alltså att jag själv skulle få dem att försvinna. Därför ansåg jag alltså att jag inte behövde besöka någon psykolog, fastän jag å andra sidan inte heller ville tynga min omgivning. Det är inte så enkelt alla gånger - ibland behöver man input från utsidan. Och även om mitt ego kanske hade mått kungligt av att bli struket medhårs, så hade det nog gjort bättre nytta om någon, vänligt formulerat, hade gett mig förslag till andra tankesätt och förklarat sin syn på saken för mig på ett pedagogiskt sätt. Diskuterat och ventilerat med mig. (Observera nu att jag inte pratar om idiotiska så kallade "råd" som "Tänk positivt!" och "Ryck upp dig!" eller "Var inte så bitter!". Dessa "råd" önskar jag att alla som läser detta ska stoppa upp där solen aldrig skiner - det hjälper inte, utan har påfallande ofta helt motsatt effekt! Vilket jag även har förargat mig skriftligt över tidigare...)

Det jag försöker komma fram till är alltså följande: jag vill starta en kvinnogrupp. Inte någon sådan där fjantig en, där man mediterar och stickar och luktar på örter, utan en riktig, vettig en. En dit vem som helst kan komma och lufta sina bekymmer, om de är som jag och inte tycker att problemen är stora nog för professionell hjälp. En grupp där alla diskuterar och ventilerar, erbjuder varandra nya synsätt, utan att för den skull trycka ner varandra med ordval som "bitter" och "Ryck upp dig!". En grupp där man kan få bli informerad om rättigheter och skyldigheter, om genus och feminism. En grupp där man lika gärna kan prata om aborter som om kobajs, med samma entusiasm. En grupp att bli inspirerad av och bli upplyft av. En grupp där man till och med kan ha homepartys med sexleksaker eller fast skruvmejslar, om så önskas. Där man får dricka bubbligt rosé om man vill, eller whisky om man hellre önskar det. En peppgrupp helt enkelt. Peppstars.

Typ som Frimurarna, fast bättre.

När man är så där himla löjlig.

Finkorv är på middag med något sjömanssällskap ikväll. Jag vet alltså inte om vi hinner ses ikväll, eftersom jag måste upp och jobba imorgon bitti.



Jag saknar honom redan.



Herregud...

Åh, how great.

Jag söker ju jobb fortfarande, för att inte gå miste om något fantastiskt. Skickade precis iväg ett ansökningsmejl till en tidning här på holmen. I mitt ansökningsbrev bestämde jag mig för att, lite med glimten i ögat, berömma min egen, nästan psykotiska, noggrannhet gällande rättstavning.

Jag läste igenom både mejlet och CV:t 200 gånger, för att försäkra mig om att allt var som det skulle, innan jag tryckte på "Skicka"-knappen.

När mejlet var skickat, läste jag igenom det en gång till. Då ser jag att jag har skrivit "Jag hoppas att vi kan ses träffas personligen!".




....... D'OH!!

Det ordnar sig. Det gör det alltid.

I morse fick jag ett samtal.

Jag fick jobbet i Tammerfors. Jag fick det! JAG FICK DET!!


Först grät jag hela förmiddagen och var oerhört ledsen.

Nu har jag samlat mig och tänker att det faktiskt kommer bli bra det här. Det ordnar sig. Det gör det ju alltid. På något konstigt sätt.

I have kratted love.

Idag krattade jag löv. Så här såg jag ut:


Dagens outfit. Notera gärna de så kallde "Salome-dojjorna" jag har på fötterna. Mycket bra uppfinning - stövlar utan stövelskaft.

Jag håller alltså sakta men säkert på att muteras till en tant. En mu-tant.



Jag ville bara berätta det, så att ingen dör av chock när jag sedan börjar gå runt med huckle och förkläde.

What the HELL??!

Vad i HELSKOTA är det här??! Vem FAN tillverkar sånt här??! Vem FAN säljer sånt här??!


Gud, jag blir så arg så jag kokar... Ge ungarna en chans till normal kroppsuppfattning i alla fall! Sanningen är att en stor del av ungarna kommer utveckla någon form av ätstörning eller odla en skev självbild när de kommer upp i tonåren ändå. Låt dem ha sin barndom ifred... GAAAH!!!

Gillar... :)

Jag gillar när man får ett mail på Fejsan från finkorv:

"Du och jag är en perfect match, älskling... :) <3"

Min karl är världens finaste. Inget snack, ens. :)

Jan Stenmark-bonanza

Så där, nu har vi skrattat. Now get on with your day.

Det här med att toffla...

Jag har nog alltid tyckt att folk som tofflar med sina respektive är skittråkiga. Många gånger har jag blivit irriterad på mina nykära vänner för att de inte vill följa med ut och supa eller vad annat vi nu hade kunnat hitta på. Jag har inte förstått det här behovet som verkar föreligga att spendera varje sekund med sin nyfunna kärlek. "Jävla tråkmåns!" har jag skrikit, tyst för mig själv.

Jag har inte heller förstått varför dessa nykära vänner blir alldeles ledsna och nedstämda så fort deras respektive är utom synhåll i några dagar. "Sluta pallra, det är ju inte som att han inte kommer tillbaks", har jag hånfullt fnyst, tyst för mig själv.

Inte heller har jag förstått varför dessa nykära vänner så ivrigt sitter och vakar över sina telefoner och blir deppiga om inte respektive respektive har svarat på meddelandet inom fyra minuter. "Men tönt, han är väl upptagen och han hör väl av sig när han har tid", har jag suckat, tyst för mig själv. Helt oförstående.


Nu kan jag däremot högtidligen meddela den som bryr sig att jag har blivit upplyst. Jag fattar nu. Förlåt att jag inte har förstått allvaret i era symptom tidigare. Det är svårt att inse vidden av toffelbehovet om man inte själv har upplevt det, antar jag.
Så jag ber om ursäkt. Jag ska inte håna er mer. Jag förstår er nu.

Moahhöhöhö...

Skönt låg humorkvalité, så här på onsdagseftermiddagen... :)

MEN FÖR GUDS SKULL!!

Följande urklipp kommer från min Facebook-sida. Statuskommentarerna tillhör en som gick i min klass på journalistprogrammet i Kalmar. Det är även denna person som har skrivit den undre kommentaren.

HUR KAN MAN, EFTER TRE FUCKING ÅR PÅ JOURNALISTLINJEN PÅ UNIVERSITETET, INTE VETA HUR MAN ANVÄNDER "DE" OCH "DEM"??!

Här är en tumregel som jag vill - nej, jag kräver!! - att ALLA levande, svensktalande varelser nitar fast bakom örat:

I meningar där du kan säga "vi", ska det vara "de". Det är två bokstäver i "vi" och två bokstäver i "de".
Exempel: Var ställde vi bilen? ---> Var ställde de bilen?

I meningar där du kan säga "oss", ska det vara "dem". Det är tre bokstäver i "oss" och tre bokstäver i "dem".
Exempel: Ge oss mat. ---> Ge dem mat.

Om du, trots min briljanta tumregel, ändå inte minns hur du ska bete dig med "de" och "dem", skriv "DOM" istället. Det är, i mitt tycke, inte fantastiskt, men det är i alla fall lagligt och det punkterar inte ögongloberna på oss språknazister i lika stor utsträckning. Tack och hej.

HAHA! Älska bortförklaringen.

Dagens side-eye battle:

"I don't believe you, you need more people..."

Från Crunktastical.

Stekiga smeknamn.

Jag har bestämt att min Bohan ska kallas för Bobbo hädanefter. Som vanligt med mina smeknamn, så brukar det ju ta ett tag innan vederbörande accepterar det. Bobbo bestämde sig för att hämnas. Han bestämde att han ska börja kalla mig för Snoppe. Anledning oklar.


As you do.

Visst får jag väl skryta lite...?

Jag har haft jordens absolut mysigaste helg, alla kategorier!

På fredagen lagade Bobbo middag till mig, sedan var vi över till hans kompisar en kort sväng och åkte hem igen.

På lördagen sov vi lääääänge. Medan vi låg och sträckte på oss och vaknade till, kollade vi på film. Så fick jag frukost på sängen. Sedan tog vi en promenad i solskenet. Vi gick ner till Nabben och la oss i gungan. Där låg vi i solen och visade fotsulorna i minst en timme, medan vi kramades och pratade strunt. Så åkte vi och handlade, när vi kom tillbaks hem ställde sig Bobbo åter vid spisen, denna gång för att laga våfflor.
På kvällen var det födelsedagskalas hos finaste Petra, med en massa tjusiga tjejer. Det blev en del vin, mycket prat och massor av skratt. Dansgolvet kallade, så vi hoppade in i en taxi och drog till Kino. Där sattes klackarna i taket och Dennis J fick lite mer klirr i barkassan. Mötte upp Bobbo med vänner och drog hem så där lagom vid fyrasnåret.

På söndagen sov vi lääääänge igen. Vid tvåtiden började det kurra i magen, så vi gjorde sällskap med en av Bobbos härliga vänner för att åka och möla kebab. Efter det var det hem och vila en stund, sedan till Mariebad. Vi satt i bubbelpoolen i en dryg timme, innan russinhuden på fingrarna lät oss förstå att det var dags att stiga upp. Hem igen och myste en timme eller två, sedan på middag med några fler av Bobbos härliga vänner. Åter tillbaka i vilo- /kramläge innan det var dags för mig att packa mig hemåt.

Och här sitter jag nu, så där fånigt varm och go i hjärtat... :)

Den här helgen får fan 11 av 10 möjliga.

All these interviews, vettni.

På onsdag åker jag till Tammerfors för ÄNNU en intervju. Det blir den tredje för detta drömjobb.

Det ska bli fantastiskt trevligt att åka till min might-be nya hemstad, MEN jag önskar att de kunde förstå att jag är bäst och bara hoppa över de här artigheterna och ge mig yöbbeh på studs! :)



Btw, se på det här!



Visst blir man ju lycklig ända in i själen?? :D

Då vet jag vad jag ska göra de följande 10 timmarna.

Golden days!

Jag håller på och rensar ur min garderob, så jag kanske kunde få plats med lite kläder där småningom. Man hittar så mycket roligt.

Jag och Eeva före nån julfest av något slag. Vi är möjligen 12-13 år.


Jag fick beröm av min fantastiska storebror:
"Pipi 8 må jete dukai på ti krypa. pipi 8 må får beröm av Conny Latvala"
Thankyouverymuch!


May I present to you: GULDPENGAR FRÅN ÅLANDSPARKEN!
Det bästa är att de kommer från min första "dejt" som jag hade när jag var 10.


DIDE (aka. "Duebest")
Denna fräscha lilla varelse var min klippa i barndomen. Jag hanterade honom varsamt och försiktigt, därav halsen som endast består av en tråd.

Feelgood-låt.

Är du lite deppig någon dag, så tycker jag att du ska titta på den här videon. Dels för att låten är supermysig, men dels även för att sceneriet är 70-talet i sitt esse - ergo, mycket underhållande.

Eller om man föredrar a cappella med sockersöta pojkar, så kan man titta på den här:

Bullbak!

Jag har bakat bullar, för första gången på minst hundra år! De är inte alldeles konventionella till utseendet, men jag hoppas att de smakar bra i alla fall... :)

Fy fan...

Jag har följt den här barnpornografirättegången som pågår i Sverige nu, med äckelblandad fascination. Följande fick mig, sist och slutligen, att smälla av:




Jag är så äcklad så jag vet inte ens vart jag ska ta vägen. Fy. Satan.

Fjanterier.

Åh, så har jag blivit så där fjantig. Så där otroligt fjantig som man bara kan bli när marken är gjord av små, rosa, fluffiga moln.


Jag ber om ursäkt till alla som drabbas av mig när jag är så här. Jag ska försöka skärpa mig.

När jag blir 25...

.. den 2 mars 2012, ska jag köpa en hel prinsesstårta och faceplant:a i den.


Det är en livslång dröm.

Ursäkta...?

Alltså, folk är ju dumma i huvudet...

Morjens, Snoop Dogg.

Jag har lite issues med hur du har våldfört dig på fantastiska The Doors' "Riders of the Storm". Det är inte okej. Det finns ingen orsak att ge solen fläckar, när den är sällsynt fläckfri från början. Förstår du vad jag säger, eller ska jag ta det långsammare? Kanske du kan be någon intelligent person i din omgivning att översätta det till gangstaah, om det underlättar förståelsen. Missförstå mig nu inte, jag vill bara att du verkligen inser hur fel det är att förgripa sig på låtskatter av den här kalibern.





Peace out.

Missä olette?

Det slog mig nyss att jag inte har hört ett ljud av HIM sedan deras Screamworks-turné tog slut mot slutet av förra året. Vad fan gör de egentligen? Skulle gå in på deras hemsida och låta hjärtogrammet skingra min halvt upprörda förvirring, men möttes av detta:


Och inget annat.



Ville, don't leave me hanging like this! Talk to me!!

Vuxenpoäng, del II.

Jag gick vidare i båda intervjuerna. Sweet!! Framtiden hägrar i horisonten.

Som strössel på struten, berättade Facebook för mig vad jag skrev som status på denna dag förra året:


HA! Tentorna kan kyssa min juicy bakdel. No more!

WIIIIIHH!!!

Jag vet inte vad det är med mig.

Jag vill bara hoppa och studsa och skratta nu för tiden! Det är helt galet! Ända sedan förra veckan har jag varit så sjukt taggad på livet! Mitt i allt har jag självförtroende som en toka, jag har energi för en hel bataljon och jag mår så vansinnigt sabla bra att jag fattar inte ens!


Det är så här det ska kännas i Latvaland. Så jävla grymt. Och ändå är det höst, liksom. Så grymt!!

Intervju nr. 2.

Lade precis på efter telefonintervjun. Jag kände redan när jag läste annonsen att detta jobb var som klippt och skuret för mig. Jag fick naturligtvis lite extra information av rekryteraren nu:

- Jobbet involverar resor till huvudkontoret i Kina
- Jobbet involverar resor till underkontoren i Europa
- Jobbet innebär både skrivande journalistik, foto och radio
- Ledningen tvekar inte att höja lönen för bra arbete
- Möjligheterna finns att kontoret i Tammerfors flyttar till Helsingfors inom överskådlig framtid

Rekryteraren avrundade samtalet med att berätta att det står mellan mig och en annan sökande.


HERREGUD, VAD JAG ÖNSKAR ATT JAG FICK DET HÄR JOBBET!!!!!


Håll tummar och tår för mig, käraste kära vänner...

Vuxenpoäng.

Idag var jag till Stockholm för arbetsintervju. Intervjun gick helt bra. Det gällde inte mitt drömjobb, men det är ju inget man kan förvänta sig i det här stadiet. Jag ombads plocka fram referensunderlag och skickade givetvis iväg en stilla förfrågan till chefredaktören på lokaltidningen jag jobbade för tidigare. Detta svar fick jag:

"Självklart vill jag vara din referens! En mer energisk och arbetsvillig student har vi knappast haft på tidningen."

Jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag saknar dem...

Grattis till mig!

För två dagar sedan var det exakt ett år sedan jag fick diagnosen "frisk". Jag hade tänkt göra den dagen till en årligen återkommande fest, då jag äter sådant jag "inte får" och njuter av mitt eget varande.

Detta år spenderades denna fantastiska dag uppkrupen i underbara Benkos soffa, med spillrorna av mitt hjärta strödda omkring mig. Tillsammans limmade vi ihop mig, bit för bit, analyserade och sökte förklaringar, tills jag kände mig nästan hel igen.

Någonstans på vägen insåg jag plötsligt, på riktigt, vilka fantastiska människor jag har i mitt liv. Jag behöver inte spara på några oärliga små as, jag har inget behov av dem. De jag behöver är exakt de människor jag har i mitt liv nu - de som finns där, dag och natt, för att prata eller analysera eller stötta eller fast dra ihop ett riktigt sjöslag med. Jag har sagt det förut och det blir klarare för varje dag som går; jag är för gammal för att slösa min tid på folk som inte vill mig väl. Men jag har ju ändå satt upp mitt högst ödmjuka mål att prata med varenda människa på jorden, så då är jag ju bound att stöta på några puckon också... :)

Hur som haver; två jobbintervjuer på gång, middag med fantastiska brudar i helgen, söndagsmys med ytterligare en fantastisk brud inplanerad och om några timmar är det dags för den allra första fikan med en helt ny människa. Wiiih! :) Mycket som går bra nu, trots en mindre bump in the road. ;)

Grattis till mig!

Jag gråter inte för mycket nuförtiden...

(förutom i komedier)

... men när Oprah pratar om bebisar som överlevt på grund av donatorer, då lipar jag som en vattenspridare. När hon dessutom låter modern till donatorbebisen och modern till mottagarbebisen träffas för första gången, då blir jag en blöt fläck.

.........

Jag blir så sjukt jävla trött.


Så sjukt jävla trött. Det räcker nu.

Gott humör ackopanjeras av dessa låtar:

Yaaaaay!! :D

Revival.

För några dagar sedan satt jag på en uteservering där det spelades Johnny Cash. Jag hade glömt hur mycket jag gillar Johnny Cash.




Så nu lägger jag Johnny Cash till listan av saker jag har återupptäckt den senaste tiden, tillsammans med Amy Winehouse, blåbärspaj, filmjölkslimpa, Jason Mraz och Dane Cook.

Idag är det typ jul.

I alla fall om man, som jag, är anhängare av Freddie Mercurismen. Idag är det nämligen 65 år sedan han föddes.

Så. God jul på er. :)

Hur...?

Tidningen "Blade". Hur lyckas man fylla nummer efter nummer med nyheter om knivar? Är det ens möjligt? Jag är imponerad.

I have a dream.

Jag skulle vilja åka ut till någon av någon av Ålands ca. 6000 obebodda öar med en gammal skrivmaskin, 14 lådor med A4-papper, 8 rödvins-BiB:ar, 15 limpor cigg, några flaskor whisky och lite målargrejer och bosätta mig i en liten stuga i några månader. Stugan skulle inte vara stor, den skulle i princip bara rymma mig, en säng, ett litet kök och ett bord vid ett fönster med utsikt över havet.
Där skulle jag stanna tills jag har tömt allt skrot som min hjärna pantar på, på papper. Sedan skulle jag åka hem igen och börja om.

Mitt liv i bild.

- Academic Works hemsida alltid öppen (F5:ar varje minut).
- Snus
- Anteckningsbok, döpt till "Frilanspsykos 2011"
- Boken "100 sidor bokföring för dig som hatar det"
- Boken "Rivstart - hur du startar och får fart på ditt företag på ett halvår"
- Boken "Fånga bilden! Handbok i bildjournalistik för skrivare"


Saknas på bilden: kaffe.

QT med lill-Mille...

... och så slaggar han, den jäkeln.

Not in the mood, maybe?

Jag var precis på bio med mina kära vänner. Vi såg den hyllade "Bridesmaids". Alla jag känner som har sett den, har varit helt lyriska över hur otroligt jävla svinrolig den är, så jag var väldigt förväntansfull när biosalongen släcktes ner och filmen började.

Det slutade med att jag satt och försökte kväva hulkningar hela filmen igenom. Vissa saker var roliga, men för det mesta kände jag en tryckande, nästan panikartad tragik som fick mitt hjärta att blir himla tungt. Följande var typ jag i biosalongen ikväll:





Eller ja, riktigt så illa var det inte. Men jag måste helt ärligt säga att det är sällan jag har lipat så mycket på en "komedi". Kanske jag helt enkelt var lite för trött ikväll... :)

Det är med gott självförtroende jag axlar den arbetssökandes mantel.

Jag söker jobb. Jag har kvickt kommit fram till att jag hatar att skriva personliga brev. Jag får ont i magen av dem. De känns aldrig bra nog. Jag arbetar hårt för att undvika klyshor i mina brev, vilket i sin tur resulterar i torra, fnasiga meningar som egentligen inte berättar ett skit om mig.
Sådana små saker som vad jag är bra på, till exempel. Det är lika delar tragiskt och patetiskt, men jag kommer knappt på någonting. Intressen? You tell me, jag har ingen aning.

Nu har jag då suttit här, försjunken i kontemplation, i en dryg halvtimme, i ett försök att lista mina kunskaper. Följande, och det är inget skämt, har jag kommit fram till:




Det här är fantastiskt, på alla sätt och vis.

Grattis Tyskland! Den var ni värda.

Från Yle.

En helt vanlig anställningsintervju.

Igår träffade jag en ytterst intressant person. Jag var på en arbetsintervju och satt och diskuterade en eventuell framtida anställning med samordnaren. På något märkligt vänster kom vi in på alternativ medicin och spiritualism. Det visade sig att samordnaren kunde läsa auror och känna av vem man har varit i tidigare liv. Hon sa att min aura är otroligt stark, att den utstrålar godhet och viljestyrka, men att det finns en svart skugga vid mitt högra öra. Hon sa att det såg ut som att någonting saknades där, och frågade om jag ofta känner att något saknas, att det alltid känns som att någonting viktigt är borta, som jag inte vet vad det är. Jag fick slag. Det är helt sant. Så har jag känt så länge jag kan minnas.
Hon fortsatte med att berätta att jag, i ett flertal av mina tidigare liv, har varit en mäktig person. Påfallande ofta har jag även varit kvinna, verkade det som. Hon tyckte att jag skulle uppsöka någon som, i lugn och ro, kan berätta mer för mig om mina tidigare liv, för att lära mig mer om mig själv och ta reda på vad den här svarta skuggan kommer ifrån.


Den här informationen sitter nu som etsad i huvudet på mig. Jag måste få reda på mer...

Ja just ja, jobbet kanske blir aktuellt i oktober.

Märkligt...

Ingen flytt till snus- och Kirland imorgon. Jättekonstigt, ju...

Tack Amy Winehouse.

"I fuck myself in the head with stupid men."

Like a BAOWS!

Nu är jag egenföretagare.

VD. Boss. Chief.


Dags att gräva ner sig i bokföringsböckerna igen. Oh, the joy!

(Ingen av mina tusen ekonomistuderande vänner som kan tänka sig att ta över den biten...? Ingen? Nej..)

Jag smälter...

Det finns inte hemskt många som kan göra Leonard Cohens låtar ordentligt, men den här killen... Hans röst... Jag dör.

Vitsigt.

Katt åt måttstock, blev mätt.

Katt åt glödlampa, blev lös i magen.

Katt åt proppskåp, vart proppmätt.

Katt åt stol, satt i halsen.

Katt åt kula, fick järntillskott.

Katt åt hund, fick skäll.

Katt drack sevenup, blev 7k.

Kiosken är stängd!

Folk verkar tro att jag är stark. Det har de rätt i, jag är rena rama Karl Alfred när det kommer till kritan.

MEN. Jag är ingen robot. Jag har också känslor. Och nu är det slutlekt med dem - för gott. Nu ska jag stoppa undan dem i en liten sammetsbeklädd ask och bara ta fram dem vid speciella tillfällen. Jag lovar nu högtidligen mig själv att aldrig mer slösa dem på folk som inte förtjänar det. Från och med nu är det magkänslan som är GPS:en.

Vet du varför? Jo, för att jag är för gammal för fega drägg och andra low lifes.



Den som inte fattar att jag är awesome göre sig icke besvär, helt enkelt.

Hoffmaestro - Memories In Blue

Det sjuka är att den här låten var med i en Swebus-reklam för en tid sedan. Jag älskade den reklamen på grund av låten, men jag visste inte vem som hade gjort den eller vart jag kunde få tag i den, eftersom de bara hade tagit med gitarrplocket i reklamstumpen. Så när jag skulle lyssna in mig på Hoffmaestros nyare skiva nu i början av sommaren, hade jag den plötsligt i öronen. Det var ödet, I tell you. Jag blev lycklig.

Släkten (en del av den i alla fall).

Matriarken och patriarken.

Min fina mormor, Karin

Min fina farfar, Ingmar

Rundvandring i Gamla Borgå.

(Vad i hela friden är en "flensborg"...?)