Ett vanligt samtal.

Susanna, Nadja och JHo kom över och hängde nu på kvällen. Självklart ska det diskuteras folk och folks relationer, något av det roligaste som finns. Löst skvaller, helt enkelt. Fantastiskt. Så här kan det låta:

- Men gud, hörde ni att hon har förlovat sig?
- Nähä?? Med vem?
- Men han där, som hon har varit ihop med sen typ sommaren 2005.
- Jahaa...
- Vadå? Vem är det?
- Han luktar lite illa i munnen, jag hade historia med honom med Bertil i Versaille. Lite märklig.
- Ja, han var typ ihop med hon där som tyckte om pudlar!
- Njaa, var inte hon med han där... vad hette han?
- Torkel! Eller..? Var det inte hon som var ihop med honom?
- Nej, han hånglade ju med hon bruden med frissigt hår på Alvas på juldagen för sex år sedan.
- Vah? Jag trodde hon var ihop med Conny från Geta?
- Conny?
- Ja, han gick i GHS och var kompis med Snor-Lugi och Aromen.



And so on, and so on.

Jag förstår inte hur vi kunde hålla koll på hur folk ser ut innan Facebook kom in i våra liv. Thank God for Facebook.

En dag i bakisångornas tecken.

Igår skulle vi ut på kik. Vi kikade tills vi kiknade.

Idag hasade jag mig med stor möda ur sängen för att krypa upp i soffan och självdö framför tv:n. Jag slog på TV4 innan energin tog slut. Där gick en film som hette Little Nicky med Adam Sandler i huvudrollen. Jag orkade inte byta kanal. Därför har jag nu inte ens en tillstymmelse till hjärna kvar i mitt kranium. DET VAR DEN VÄRSTA DJÄVLA FILMEN JAG HAR SETT I MITT LIV!!! HUR kan någon gå med på att betala pengar till sånt där, när de pengarna hade mått bättre hos folk som inte har någon mat eller något vatten!

Nu ska jag åka och handla thaimat och glo på film med kusin Vitamin och Naidaan. Om de lever idag, vill säga. Svårt att avgöra mot bakgrund av gårdagen.

Sen är det dags för det absolut sista rycket med uppsatsen. Skulle jag inte vara hjärndöd så skulle jag jubla och vara lycklig.

Mblöeeeööööeh.

Angående Ica-Stig.

Jahaaaaa, man kunde klicka på bilden och så säger Ica-Stig att du borde sluta röka.


Sorry. Jag var trög. Fast what's new.

Åländska unga män.

Mor har för tillfället besök av en försäkringskille som tittar till mors julklapp; vattenläckan i badrummet. Jag har tyvärr inte lyckats se hur han ser ut, men han lät trevlig på rösten. Sansad, maskulin och kunnig. Av dialekten att döma var han nog från Saltvik. Han kunde tyvärr inte göra någonting konkret med röret, förutom att stänga av vattnet (vänta nu... Det här låter bekant...?) och ge mor en kom-ihåg-lista för damage control vid eventuella framtida skador.

Men jag reagerade på min egen reaktion när jag hörde honom bräka om rör och kakel och vattenexpansion i badrummet. Jag blev inte äcklad, rädd och svimfärdig av ångest när jag hörde honom. Tvärtom blev jag lite varm inombords och kände mig trygg.

Tyvärr kan man ju inte få allt. Försäkringskillen kläckte ur sig att mor borde ha "ringt nån som kan sånt här innan en börja ti å slit i kakle", varpå både mor och jag skruvade lite obekvämt på oss. Är han inte medveten om att det har varit julafton, juldag och julannandag...? Eller är han månne bara lite dum i huvudet? Jobbar han verkligen på försäkringsbolaget? Är termen "skademinimering" nytt för honom? Hade han hellre velat att hela väggen hade murknat? Nörd.
Dessutom hette han Krister. *insert the Jeopardy-losersound here*

Oj, nu kom det ytterligare en karl. Denna karl låter lite äldre, möjligen med rötter i Jomalatrakten. Men han låter trygg. Som att han kan saker. Som att vi inte behöver vara oroliga. Han är ju här.
HA! Nu sa karl #2 att det var bra gjort att minimera skadorna. TAKE THAT, Krister!

Däremot saknar jag mammas riktiga handy-man lite. Han var bortrest på julledigt, så han kunde inte komma. Hade han kommit så hade han bara kunna stirra på röret och så hade det snällt växt ihop och dragit sig tillbaka in i väggen, bett om ursäkt för sitt otyg innan det själv hade kaklat igen hålet efter sig. Han är the Super-Jesus of Everything.

Kära Ica-Stig.

Bilden ovan är, som du vet, printskriinad från Aftonbladets hemsida. Jag har sett den nu under ett par dagars tid och jag har funderat på den. Vad menar du, Ica-Stig? Vill du att jag ska börja röka igen? Vill du visa hur man "chillaxar" i din stressiga värld? Vill du slå receptionsforskningen på näsan och visa att ingen är så dum att de passivt inhalerar ett reklambudskap? Men i så fall skjuter du ju dig själv i foten lite grann, eftersom du, trots dina teatrala ansträngningar i Andra Avenyn, ändå alltid kommer vara mest känd som Ica-Stig, som ju är en karaktär i en reklamfilmsserie. Du vill väl inte bli arbetslös i de här tuffa tiderna, Ica-Stig? Eller har du kanske planer på att gå i pension, och vill go out with a bang?

Så, kära Ica-Stig. Jag ber dig; berätta för mig vad det är du gör som du vill att jag också ska göra! Jag måste säga att jag blir lite irriterad på dig när du utestänger mig på det här viset.

Lev väl,
förvirrad_icakund_87

Brain-porn.

Jag har en vän, vi kan kalla honom uSamA.d99, och jag är totalt övertygad om att vi är själsfränder. Jag skojar inte; våra hjärnor är sammankopplade på något vis.

Jag spenderar mycket av min tid på att grubbla och fundera, ibland över halvt vansinniga saker. Det har ju, som jag sagt tidigare, ofta lett till bryderier kring huruvida jag är mentalt funtad som alla andra. Av ingen särskild orsak alls, har jag och uSamA.d99 hamnat i eldiga diskussioner om allt detta och det har visat sig att han tänker exakt likadant! Det är så jävla skönt, för det känns som att han verkligen förstår vad jag menar med det jag säger.

Och det är alls ingenting romantiskt över situationen. Vi bara hjärnknullar varandra medvetslösa. Efter en livlig diskussion känner jag mig mentalt och själsligt tillfredsställd på ett sätt som jag knappast någonsin känt förut. Dessutom lyckas han på något sätt få mig att dra i trådarna på mina funderingar, vira ihop dem till något vettigt och stringent och leverera dem med precis de rätta orden.

Det är alldeles fantastiskt att ha en hjärn-kk.

Svinto.

En arbetskamrat (dock ej samma som igår) påpekade att jag lider av "sothår" och frågade när jag klippte mig senast. Jag tvingades fundera efter en stund. Insikten var nära nog paralyserande:

Senast jag klippte mig var i maj 2009...! Vad jag kan minnas i alla fall. Det stämmer också rätt bra in på längden: mitt hår är åtminstone 15 cm längre nu än jag hade då (30 cm enligt linjalmätningar...!).

Så jag satte mig genast och panikringde runt till alla salonger i stan, bönade och bad om hårvård. Till sist fick jag en tid. TACK GUD!


Fram till klockan 14:00 är det alltså helt okej att kalla mig "Svinto" (Åman och Hellsten - I'm looking at you), fast "Hairy Potter" om man så önskar. Men efter det är det silencio.

Jag hoppas bara att de inte måste klippa av mig allt för mycket. Då kommer jag bli som de där tjejerna jag aldrig förstått mig på - stortjuta över mitt svunna hår. Jag gillar längden jättemycket som den är nu. Men det är ju, å andra sidan, inte mycket värt om det är trasigt. Jag chockade mig själv med min plötsliga handlingskraft och har väl därför inte hunnit förbereda mig mentalt, antar jag.

Ljuva ungdom och ett nyårslöfte från en cynisk, gammal skata...

En arbetskamrat, modell -92, hörde precis av sig till mig på Facebook. Hon undrade vad hon skulle köpa till sin 30-åriga "typ-pojkvän" i julklapp. När vi diskuterade fram och tillbaka, kom det mer och mer fram hur hon tänker exakt som jag gjorde när jag var 18, och att karln i fråga beter sig ganska exakt i likhet med min antagonist. Det är nästan lite skrämmande.

Återigen vaknade Förnuftegoina till liv, hon som desperat försökte gå tillbaka i tiden och rädda sig själv för ett tag sen. Tiotusen varningsklockor ringde för varje mening arbetskamraten skrev. Inget juleljud där inte... Självklart kunde jag ju inte hålla Förnuftegoina i styr, utan hon grabbade mentalt tag i den stackars -92:an, skakade om henne och skrek "SPRIIIIIIING!!!!". I praktiken svängde jag mig alltså med korta, dämpat panikslagna fraser som "Ajdå... :S" och "Det låter ju mindre bra, så här sett utifrån...".

Men så insåg jag att jag faktiskt måste sluta "rädda" folk från dåliga karlar.
1. Töserna kommer till mig och ber mig råd, men sedan lyssnar de ändå inte på mig.
2. Alla måste få göra sina egna misstag.
3. Karlarna kanske inte ens kan klassas som "misstag" längre; folk kan ju ändras.
4. Ingen har utnämnt mig till skyddshelgon för 20-åriga tjejer som har 30-åriga pojkvänner med suspekt förflutet.
5. Man är dum i huvudet när man är kär. Det är ett vetenskapligt faktum.


Men attans, så det skär i hjärtat när man så tydligt ser tecknen och har på känn vad det kan betyda i slutänden, och tösen inte lyssnar... Varför ska tjejer i 20-årsåldern envisas med att vara som JAG var i 20-årsåldern?? Jag var ju en fullständig idiot!
Det får bli mitt nyårslöfte, helt enkelt; sluta försöka "rädda" töser från Stora Stygga Vargen. Eller kanske "inse att du inte är de, de är inte du" hade varit mer korrekt.

Jag hoppas innerligen, om jag någonsin får barn, att jag aldrig får en dotter. Jag kommer bli fullkomligt rabiat om någon karl försöker sabba dem. Det skulle till och med kunna bli slaktfest, med tanke på hur jag beter mig med töser som jag inte egentligen har någon plikt att ta hand om.

Åh, det känns som så länge sedan, som att det var ett helt annat liv. Ändå är det bara fem år mellan 18 och 23. Är det detta som kallas "mognad"?

Home, sweet home!

Nu är jag hemma hos mor. Gårdagens resande gick förvånansvärt smidigt, inte en försening så långt ögat kunde nå. Idag var det upp klockan sex och åka till jobbet, där jag möttes av nära nog jubel från sköterskorna. Det är gött att vara efterlängtad. :)

Så hann jag skriva lite uppsats också. Snart börjar ljuset skymta i slutet av tunneln.


WOOHOOOOOOO!!!!

Jag klappar stolt min egen axel.

Jag har märkt vissa förändringar i mitt inre på senaste tiden. Förändringar till det bättre, ska tilläggas.

Till exempel kan jag plötsligt lyssna på lugna låtar utan att hjärtat brister. Det är skönt, att slippa tolka in en massa strunt och tycka att alla ledsna låtar är skrivna om mig. Det känns som en sabla bedrift.

Jag kan också titta mig i spegeln, utan att fastna där och vilja skada mig själv för hur jag är skapt. Det är också skönt. Just nu kunde jag inte skita mer i att jag inte är trådsmal. Tvärtom, trivs jag sjuttons mycket bättre i mitt skal nu än jag någonsin gjort tidigare. Det enda som egentligen stör mig med min kropp just nu är att det gör ont i varenda sabla led. Men det är väl inte mycket mer att göra åt än att fortsätta yoga som en tok och äta vitaminer.

Förr hade jag även ångest för att jag inte ville ha någon karl. Jag kände mig konstig och onormal som inte saknade någon att spendera mina dagar med. Nu har jag bestämt mig för att jag inte alls är onormal. Det är skillnad på folk och folk; vissa funkar bäst i par. Inte jag. Inte nu i alla fall. Ville, Ronan och Dylan räcker för mig. Jag har alldeles för mycket annat för mig.

Dessutom är jag oftare glad än arg nu för tiden.

Så ja, jag är lite oartig och klappar mig själv på axeln. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Det är roligare att vara jag nu, än det var tidigare. Det tog lite tid, men jag behövde den tiden. Alla borde tillåta sig att vara bittra och deppiga ett tag om de känner för det. Det kan inte vara hälsosamt att undertrycka sina känslor. Hur ska man då kunna utvecklas på insidan?

Bekännelse.

Jag måste bekänna en sak. En lite genant sak....



Jag är förälskad...




...i Boyzones nya skiva "Brother"...


Jag har förlåtit Ronan Keating för att han var otrogen, vi är vänner igen. Han är ingen dålig människa, han gjorde ett dåligt val. Jag har accepterat det nu och vår kärlekshistoria har återigen blossat upp, efter att ha legat latent i nästan 16 år. Jag litar fortfarande inte helt på honom, men han har lovat att skärpa sig och jag får väl tro på det då. Man kan ju inte bara slänga bort sin love of '94 hur som helst. Dessutom känner jag mig lite dum för att jag var så arg på honom och kallade honom fula saker i ett tidigare inlägg. Jag skyller på att jag var i ett stadie där jag såg män i allmänhet som utomjordingar som mest skulle dö, fortast möjligt. Jag hade orsak att känna så redan innan, men Ronan puttade mig över kanten. Men vi har som sagt förlåtit varandra.
[Och kära män i världen; jag är inte arg på er längre. Ni lyckades bara skicka alla era värsta måndagsexemplar i min väg och jag blev himla besviken och ledsen. Det blev för mycket för mig att handskas med... Nu har jag dock återuppstått och jag kan se det från den ljusa sidan; I've had my fair share of the poo, nu måste det ju snart vara dags för guldklimparna att träda fram på min stig! Låt oss gräva ner stridsyxan och bli vänner på Facebook. Eller så kan jag ta på mig att starta ett lekfullt poke-war istället, om det känns som ett för stort steg, så kan vi börja närma oss varandra igen. Varma hälsningar, Nina.]


Och TRO FAN att jag satte igång the waterworks när det slog mig att Stephen Gately dog förra året. Hur ska jag klara mig ute i den skrämmande, stora, läskiga världen om jag jämt ska gråta för varenda människa som dör? Då kommer jag ju inte hinna med något annat... Jag måste skärpa mig. Förut var jag för kall, nu är jag alldeles för blödig. Dags att hitta balansen? Det här börjar ju bli pinsamt...

*asg*

Ibland känns det som att Åland är ett låtsasställe och att Ålandstidningen är en plojblaska med hittepånyheter. Eller vad sägs om detta?




Hela artikeln hittar du här, om du är intresserad. Det mest underhållande i artikeln är nog när landshövding Peter Lindbäck dras in mot slutet och ska ställas till svars:

Landshövding Peter Lindbäck medger att han är högst ansvarig för all statlig verksamhet på Åland, men det är inte hans pornografi.
- Nej, så mycket kan jag säga att det inte är mina tidningar. Det här låter verkligen konstigt.

[...]

Det är alltså statlig pornografi?
- Ja, det är utgångspunkten tills någon bevisar motsatsen. Men vi har ingen statlig utlåningsverksamhet. Den behörigheten ligger på kommunerna.

Statlig pornografi, vet du...

Recap 2010.

Saker som gått sönder i mitt liv de senaste månaderna:

Tvättmaskinen

Varmvattenberedaren

Kommunens vattenrör

Mikrovågsugnen

Hörlursuttaget på datorn

Det trådlösa modemet

MjölkTÖLKEN i kylen

Favoritnagellacket

VI KOMMER DÖÖÖ!!!

Jag vaknade ganska sent idag. Eller ja, jag orkade verkligen, verkligen inte gå upp förrän runt tolv. Då skulle jag tvätta ansiktet, men det kom inget vatten ur kranen. Jag testade duschen. Ingenting. Kranen i köket. Ingenting. Spola i toaletten. Kom inget vatten. Så jag ringde hyresvärdinnan och tänkte att mina rör hade ballat ur och dött, så här lagom till jul. "Icke", sa hon. "Hela Kalmar är utan vatten". "Okej", svarade jag, "god jul!" och så la vi på. Naturligtvis navigerade jag in på lokaltidningen Barometerns hemsida och lät blicken följa alla läsarkommentarer om händelsen. Följande kommentarer är helt och hållet äkta:

"Ja, det är ju så här det blir. Utan vatten fungerar inte samhället. Och när samhället inte fungerar försöker människor flytta någon annanstans, om de bara kan. Definitivt försöker människor undvika att flytta till ett samhälle som inte fungerar. Grattis, Kalmar - staden med ambitioner att bli fler... "


"Jag förstår att Barometerns personal reagerar på vissa kommentarer här. Men faktum är att parallellen till Gaza inte är dum alls. Tillgång till rent färskvatten är en av de allra viktigaste faktorerna när man ska mäta människors välstånd. Inte märkligt, med tanke på att vatten är källan till allt liv.
Så en hel kommun utan vatten i en hel dag? Det är knappast bra reklam för Kalmar. Eller om vi ska kalla kommunen "lilla Gaza"?"

Hahahah.... Snacka om att göra en höna av en fjäder... Som tur är, är detta tydligen samma person, så resten av invånarna förstod uppenbarligen att upplopp inte riktigt är nödvändigt för sex timmar utan vatten i kranen.

Själv satte jag mig i min soffa, insåg att jag inte kunde tvätta just nu, brydde mig inte så mycket. Insåg att jag luktar apa, brydde mig inte desto mer om det heller. Jag kan ju inte duscha just nu, hur illa jag än luktar. Så blev jag en aning förgrymmad över att jag inte skulle få något morgonkaffe, hittade en öl i kylen. "Det är ju ändå lördag", tänkte jag och knäckte den. Så satte jag mig att läsa lite teori och sedan såg jag en dokumentär om de röda khmererna i Kambodja. Och se! Nu droppar det lite i kranen och slamrar i rören, och jag har inte känt mig livstvungen att älga ut och hämta snö.

Tack, Kalmar kommun, för snabbt arbete. Det var säkert inte helt lätt att fixa, snorkallt som det är.

Mitt liv i siffor.

58,5 timmar tills jag åker hem.

2 brorsöner saknar jag så jag dör.

21 bästisar saknar jag så jag dör.

3 julklappar har jag köpt.

36 par skor vill med mig hem.

ca 5 par får följa med.

17 dagar till uppsatsdeadline.

23 december är det uppesittarkväll med mor, Naidaan och uSamA - jag längtar som ett spån.

27 timmar resväg ser jag ungefär fram emot.

2 julklappar kvar att köpa.

1 trasigt modem måste jag skicka tillbaka till Bredbandsbolaget innan februari, annars får jag betala

995 kronor.

21 december får jag åka till mitt Godby-imperium och jobba hur mycket jag orkar, hinner och vill. GILLA!

12 699 kronor kostar systemkameran jag gärna skulle ha i min ägo.

1 kropp har jag, som jag antagligen måste sälja för att ha råd med kamerasvinet.

168 dagar kvar till examen (om inte något skiter sig på vägen, vill säga...).

0 avkommor har jag med Ville Valo (DAMNIT!!)

Mor.

Åh, jag blir så glad när jag pratar med mor i telefon. Hon är, och kommer förmodligen alltid vara, den enda fasta punkten i mitt liv. Jag har världens bästa mamma.


Dessutom gillar jag hennes respons när jag berättade att jag ville fira nyår hemma i år:

- Vah?? Varför det? Varför ska du inte vara med dina kompisar??
- Vissa ska gå till Indigo och jag känner inte för att gå dit i år, och de andra är det lite oklart med. Så var det ju typ 10 år sedan jag var hemma på nyår sist, så jag tänkte det skulle vara trevligt.
- Jaha...

Mor är fantastisk.

Hej bloggmänniskor!

Unicef har något som heter "Bloggare för varenda unge". Tröck här så får du veta mer.

Resultat efter två veckor utan internet.

Sakningsbryt, del 2.

Jag fick precis åter ett massivt sakningsbryt, denna gången efter denna:


Min lilla kusin, så jag saknar dig...

Hej familjen, i år får ni vettiga klappar!

Jag är bajssämst på presenter. Verkligen bajsSÄMST. När det kommer till klappjakt är det som att jag inte känner någon enda i min omgivning överhuvudtaget, att vi bara är ytterst ytligt bekanta. Dessutom finns det alltid en liten del av mig som förbittrar sig över överflödet, som önskar att jag kunde skyffla över allt västvärlden får i mat- och presentväg till dem som faktiskt behöver det, på riktigt.

Så i år blir det Unicef-presenter till hela familjen. Min ekonomi överlever, den förbittrade idealisten i mig kanske är lugn en stund och så håller jag alla mina tummar och tår för att pengarna faktiskt går till utsatt ändamål.


God jul, familjen! Nu har ni räddat livet på en par hundra ungar!


Fast Melvin och Mr. T får nog leksaker. De är ju faktiskt också barn.





(Varning för otäckhet: Vill du ha en extra spark i häcken i Unicef-butikens riktning? Klicka här...)

O M G!!

Kära vän, om du aldrig har kollat på ett YouTube-klipp någonsin, snälla kolla på det här.





Dear Blue Man Group - eff off!

Le middague frankääs.

Följande förslag fick jag idag av en ny bekant, som ville bjuda på middag:

"[...] des bougies, du vin (Saint Emilion 2006), le reste ... c'est une surprise ;)"

Då jag såg detta, tänkte jag spontant: "Tänker han bjuda på snorkråkor och vin?? Då kan ju till och med JAG laga bättre mat!".


Sedan insåg jag att boogers och bougies inte riktigt är samma sak (eller ens samma språk) och att bougies betyder ljus.

Någon måtta på med de franska kökets kulinariska äckligheter får det ju faktiskt vara. You gave us l'escargots. Enough already!

Mr. T Mohawk Granade Rafael Latvala.

Eller ja. Kanske han skulle heta Milton istället. Inga vet man så noga. En rar liten miniskrutt är han i alla fall.

BRRR!!!

Jag har alla element på full fräs i lägenheten (plus stickad tröja, plus filtar, plus moonboots), ändå fryser jag hårsäckarna av mig.




Och att kylan bara har börjat?? Hur ska jag klara av det här i ytterligare fyra-fem månader?? Nej, jag tror inte jag tänker gå ut genom dörren igen, innan det har blivit varmt. Sådeså.

Wednesday? På en fredag?

Elin ska ha födelsedagsfest med 90-talstema, vilket också innebär utklädning till valfri 90-talsfigur. Eftersom jag uppenbarligen är the Slightly Morbid Queen of the Dark Side, så tänkte jag nästan genast på The Addams Family (jag erkänner; först i huvudet var Freddie... Men det var lite fusk, för han är alltid där.).

Min tolkning av Wednesday Addams ser ut som följer:



Jag vet inte om det är en bra sak att, naturligt, likna lite på Wednesday. Jag har nämligen inte särskilt mycket smink på mig. Hade jag fått välja, hade jag hellre liknat lite på Heidi Klum eller nån.

Ja, man kan ju inte få allt. Skipperi-doo!

Hejdå.

Encore une fois!

När jag nu ändå vältrar mig i flashmobdansklipp och känner mig svävande euforisk, kan jag ju dela med mig av ytterligare några omåttligt lysande klipp.














En liten freeze flash mob också.




Och en Rick Roll.




Så där. Nu kan du gå ut i världen och vara hög på eufori. Puss på dig, kära vän!

Alors danse!

Jag älskar dans. Det är bland det absolut bästa som finns på jordklotet. När min kära 98-åriga kropp nu har satt P för fortsatt rörelse överhuvudtaget, kan jag ju i alla fall njuta av att titta, tills jag får studsa in i Malkars danssal igen. Och detta kan vara bland det coolaste jag har sett hittills i livet.





Det är något med stora folkmassor som glatt samarbetar efter bästa förmåga som gör mig lite rörd. Jag får tårar i ögonen, idealisten i mig sparkas till liv och jag frågar mig, med en lätt frustrerad ton, varför i helvete folk inte bara kan skärpa till sig och bli sams med varandra ute i världen. Se hur kul man kan ha! Istället för att spränga ihjäl varandra av orsaker ingen längre minns.

Dessutom är Madcon så ofantligt sköna.

P.S.

Elin är i gasen med att ringa till företag som har felat henne och skälla lite. Det är intressant lyssning. Hon är så saklig och lugn, samtidigt som hon är sträng. Jag blir bara hispig och högljudd. Jag ska nog ta och lära mig av henne. Så kanske jag också blir en fantastisk telefonskällare.

Men SKRÄÄLLL!!

Elin beställde tre julkalendrar på DVD förra veckan. De har fortfarande inte kommit, trots att DiscShop har skickat iväg det.

Dags att skicka ett välriktat bajskorvskuvert...?

Lite orolig, så här på onsdagseftermiddagen.

Nyss försökte jag mig, för säkert tionde gången, på att åter skrubba rent mattan från rödvinsolyckan. Det blir bättre och bättre för varje gång, men ändå är jag orolig. Tänk om den måste bytas ut helt och hållet när jag flyttar? Det kommer bli hiskeligt dyrt...


Mina hyresvärdar är inte onda människor, men jag vet inte hur sådant här fungerar. Det är ju en ljusbeige heltäckningsmatta, och fläcken hamnade ganska mitt på golvet... Och eftersom jag nu ändå oroar mig, kan jag ju också passa på att oroa mig över fuktfläckarna på köksgolvet och sprickan i handfatet, trots att båda fanns här redan när jag flyttade in. I en studentlägenhet hade det kanske inte varit så stor fara, men det här är ju en "riktig" lägenhet och jag har ingen aning om hur mycket min försäkring täcker eller hur mycket jag kommer få skulden för sen.

Jag är himla försiktig med min lilla lya, med det är en sjuk jävla otur som förföljer mig i det här avseendet... Jag blir lite ledsen.

Mr. Mercury.

Idag är det exakt 19 år sedan han dog. Och idag är det även exakt fem minuter sedan jag startade en religion - Freddie Mercurismen. Om han nu ändå är min husgud, så kan jag väl lika gärna gå hela vägen. Det var ju ändå två månader sedan vi lärde känna varandra. Time for third base.

Psalmer finns ju i hundratal och det enda Freddie Mercurismen egentligen behöver predika om är kärlek till alla. Inga ritualer, inga böcker, inga synder och dygder, bara sunt förnuft och kärlek till alla.


Hej, jag heter Nina och jag är Freddie Mercurist. Inga konstigheter.

22. marraskuuta

Idag fyller Ville Valo 34 år.



Grattis, grattis. Hoppas han äter mycket tårta, det ser han ut att behöva.


Imorgon ska jag försöka ta mig tillbaka till Kalmar. Vi får se hur det går, med stormen och allt. Om jag dör, snälla kremera mig i de läderbögigaste kläderna ni hittar, bara utifall jag råkar återfödas i 80-talets New York (*hoppashoppas*).

Nu ska jag titta på Biggest Loser-finalen (eftersom jag inte sett ett enda avsnitt i övrigt) och så ska jag lägga mig. Hepp!

Hemma.

Träffat Milton: check.

Träffat Melvin: check.

Fika med Benny och Petra: check.

Ätit kokt potatis: check.

Ätit Jumbo Juusto: check.


Ikväll ska jag tvinga Bobbo och Toni att täää med mig, sedan är det råjv på Archin.

Kill me.

Att åka buss i 6,5 timmar är som att dö långsamt. Nu sitter jag på Cityterminalen i Stockholm och väntar på - PADAM!! - nästa buss! Som ska ta mig till båten. Som sedan ska ta mig hem.

Skjut mig. Häng mig. Förgifta mig. Tristessen och min röv gör inte jobbet kvickt nog.

Watch out, lil' dude!

Imorgon åker jag hemåt en snabbis. Det tar 13,5 timmar från start till slutdestination. Nice! Jag älskar att resa...

På fredag ska jag hämta brorson #1 på dagis, för att sedan åka och presentera mig för brorson #2. Jag hoppas att vi gillar varandra. Jobbigt annars, kan jag tycka.

Nåja, det är i alla fall med glädje jag lämnar mitt bombnedslag till lägenhet och åker hem till mamma och äter KOKT POTATIS och JUMBO JUUSTO!! Fanimig, så jag saknar det.

Jag kommer husera på T-Centralen i Stockholm mellan 15:00 och 17:10 imorgon, om det är någon som känner för att ses en stund.

Hepp!

Ehm... Aldrig i livet?

Tack för inbjudan, dock. Antar jag...

Forskning, vettu...

Under vistelsen på biblioteket idag, rotade vi igenom en hel massa böcker om barn och medier. Det är mycket intressant, det här med hur barn påverkas av tv.

I en bok sades det att Barbie sågs som en hora av barnen. Vi skrattade gott. Det låter ju lite knäppt. Jag minns då inte att jag någonsin har tänkt tanken att Barbie skulle vara hora. Okej, att man betalar en viss peng för att få ha dockan i sin ägo, men det är ju knappast för att stå till tjänst i sexuella aktiviteter som Barbie är populär. Och då kan man ju knappast kalla Barbie för hora.

Det är lustigt, sådant där med "könsroller"("hora" var en könsrollskategori i den här studien, om jag inte minns fel) och barn. Jag och Elin pratade lite om det härom dagen; när ett barn har samkönade föräldrar höjs det ibland röster som säger "men tänk på barnet, det kommer ju bli mobbat för att det är annorlunda!", och då kan jag inte undgå att bli lite trött och stilla ifrågasätta intelligensnivån hos ägarna till dessa kritiska röster. Varför kommer barnet bli mobbat? För att föräldrarna till de mobbande barnen har lärt dem att det är annorlunda att ha samkönade föräldrar, och annorlunda är fel. Skulle de mobbande barnens föräldrar däremot lära sina små änglar att annorlunda inte är fel, hade det aldrig varit något problem att tala om överhuvudtaget.

Tänk om dessa föräldrar kunde lägga sitt krut på att uppfostra sina barn till empatiska, accepterande människor istället för att tuta i dem en massa skräp... Sicken trevlig plats världen hade varit om några årtionden. Tänk dig det; en hel värld som kryllar av människor som vågar vara sig själva och vara stolta över det. Jaja, jag vet. Utopi. Men det är trevligt att drömma lite ibland.


Jag är glad att vi valde just detta forskningsfält, det är oerhört intressant. Dessutom blir jag, som bonus, mer och mer medveten varje dag om hur mycket uppfostran har att göra med människor. Det är nästan lite skrämmande.

Jag tycker att alla blivande eller nyblivna föräldrar borde sätta sig ner och läsa in sig på genus. Hur ska samhället annars kunna gå framåt? Det hänger ju på att de små liven blir indoktrinerade med vettiga värderingar.

Fast å andra sidan. Vad gör det om jorden går under nästa år?

Slut i luvan.

Från hopp till förtvivlan och ren dödsångest, via alla känslor däremellan.

Det är ganska besynnerligt hur det kan pendla så. Men framför allt är det oerhört tröttsamt. Jag hoppas att jag aldrig behöver linda in mig i ett så här stort "DU-FAKKING-MÅSTE-GÖRA-DETTA"-projekt igen i hela mitt liv. Jag har inte nog med varken hjärnkapacitet eller koncentration för det. Och får jag inte sova snart, kommer jag utsätta min hjärna för kinesisk vattentortyr som straff.

Nåja, det är väl bara att bita ihop och se fram emot den där accomplishment-känslan som tydligen infinner sig när man är klar.



Jag lämnar dig med lite avslappnande toner:

Stolt...?

"Du är den läskigaste tjejen jag har träffat i hela mitt liv."

Jag kanske inte borde vara det, men jag känner mig lite stolt. Det är inte alla som kan skrämma the living daylight ur andra bara genom att titta på dem! :P

Söndagshumor.

Ah, skojigt...

Nätdejting kan vara det roligaste som finns. Det är nästan läskigt hur mycket märkligt folk det samlas på dessa sidor. Och hur dessa märkliga människor på ett märkligt sätt dras till mig. Kanske för att jag är märklig också. Förbundskansler Märkel.

Det roligaste är när man blir pinglad av gamla "bekanta", som inte känner igen en. Jag har garvat i en timme nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Roligt är det i alla fall.

På tal om brorsöner.

Melvin hösten 2006

Det är ballt att se ut som en miniversion av Skallepär.



(OMG!! Bli torsdag då, sabla vecka!)

Stolt faster!

För några timmar sedan hade jag en brorson. Nu har jag två. :)

Det ska bli så roligt att träffa den lilla människan! Är lite sugen på att slänga mig på första färdmedlet mot Stockholm nu på tvärten. Men jag får väl stå ut i några dagar till. Faster har ju faktiskt skolarbete att göra. Men sen ska det kramas!!

Huvudet på spiken!

Nadjas bidrag till kängitråden på Facebook still cracks me up:

"[...] älskar när det kommer små saker i vardagen som påminner om er tex, små runda bord med alldeles för många stolar. eller varje gång låten dont stop beliving skvalar ur högtalarna. för att nämna några saker."

Jag kan inte sluta garva åt bordet med alldeles för många stolar. Det är så klockrent! Vi klämde alltid in typ 10-15 pers runt ett och samma lilla runda bord i matsalen i gymnasiet, det var knappt så det fanns plats att använda bestick ens en gång. Inte brydde vi oss förstås, så länge vi fick skvallra och hänga med varandra. Det måste ha sett snudd på sjukt ut från utsidan. Vi kunde inte ta ett långbord, för då gick gemenskapen förlorad. Så vi fortsatte knöka in oss runt det där stackars bordet alla tre åren.

Det är goda minnen... :)

Minnen från ungdomsåren.

Ny design.

Eftersom jag är så sabla ÄÄMOH så tänkte jag att det skulle passa sig med lite mörker.

Får se hur länge jag pallar. Hepp!

Verkligen?? Redan??

Ålandstidningen har en artikel på hemsidan idag, som har rubriken "Ja till bön för registrerat partnerskap". Den handlar om att man på kyrkomötet röstade "ja" till att skriva ihop anvisningar som prästen ska använda sig av under ceremonin. I samma veva röstade man även "ja" till att be för de registrerade partnerparen. (Varför får inte det heta "äktenskap"? Varför måste man hålla på med det här "registrerade partnerskap"-tramset?)

Jag antar att man ska vara glad för att det äntligen händer något, men det gör mig ändå lite ledsen att det tog till 2010 innan de fick tummen ur. Att det någonsin har varit ett problem. Att det har varit ett problem som man måste rösta om, på ett möte.

Det känns lite som konciliet i Nicea år 325, då man genom handuppräckning bestämde att även kvinnor har själar.

Men, som sagt, bättre sent än aldrig.

Skrüüt.

Jag gillar mina brillor. Jag tycker jag ser rätt ball ut.

Apropå forskning.

Inför vår kandidatuppsats har vi hört många föreläsare poängtera vikten av att TÄNKA innan vi drar paralleller och slutsatser i vår forskning. Jag känner spontant att denna forskare inte riktigt hade tänkt klart när han bestämde sig för att överdrivet SMS:ande och alkohol, sex och droger hör ihop...

Kanske det har något samband. Men det kan man ju knappast kolla bara genom att titta på hur mycket man SMS:ar och hur mycket man dricker/knarkar/nuppar?

Det riskerar att bli lite grann som den där undersökningen som någon påstås ha gjort på 70-talet, när ökad glasskonsumtion kopplades ihop med det ökade antalet mord... Inte helt pålitligt, kan jag tycka.

SAAknar...

Jag fick paniksaknadsångest precis. Efter den här:



Och efter den här:



Och efter de här:



Och efter de här, förstås:



Och naturligtvis efter han här:


Och efter hans lillebror, förstås.

Suck... Vad jobbigt det är när man väl börjar tänka på det. Fast om två veckor åker jag hem i några dagar. Då får jag i alla fall träffa några av dem. :)

Ozzy.

Jag lånade boken i torsdags, typ. I fredags började jag läsa den. Den var så förbannat bra att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Den var så bra att jag struntade i att gå ut på hela helgen, så nu, två och en halv dag senare, är den läst. Jag har länge saknat en sådan här bok; som vägrar lämna händerna, och när man väl har lyckats lägga ifrån sig den en stund, längtar man tills nästa gång man får läsa igen. Det kan definitivt vara bland det absolut bästa jag vet, att bara få tappa sig i en bok och släppa allt annat. Synd att det inte är så ofta jag får tid till det nu för tiden.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Black Sabbath i mina dagar. Mest på grund av Ozzy Osbourne. Jag tyckte han var oerhört obehaglig när jag var yngre. Någon berättade läskiga historier om att han bet huvudet av fladdermöss och duvor för att han var satanist. Det rimmade illa med min världsbild. Dessutom tyckte jag att han lät för jävligt och såg allmänt otäck ut. Jag höll mig gladeligen till mina Backstreet Boys.

Medan jag läste, blev jag dock himla nyfiken på vilka låtar det var han pratade om. Så jag rotade fram lite låtar på Spotify och lyssnade medan jag läste. Plötsligt verkade han inte alls så skrämmande. Jag tycker fortfarande att hans röst är fruktansvärd, men låtarna var faktiskt lite catchy. Och plötsligt blev det fantastiskt mycket roligare att lyssna på både Black Sabbath och Ozzy, när jag visste när och hur låtarna skrevs. Jag försvann liksom in i sceneriet. Fantastisk känsla. Dessutom har jag garvat högt, boken igenom.

Däremot kan jag inte sluta fascineras av att karln fortfarande lever. Det är ju helt jävla sanslöst. Men jag hoppas han får leva länge till. Vilken legend.

Stackars Haiti.

Haiti har det inte lätt. Först politiska oroligheter och inbördeskrig, sedan översvämningar, så en jordbävning på det och så nu en orkan.

De har varit västra halvklotets fattigaste stat sedan kolonialtiden. Ska det aldrig vända?

Speaking of.

Fanimig, vilken bra artikel jag hittade! Den handlar om förlåtelse som "fenomen" och doktoranden som skrivit avhandlingen som artikeln baseras på, säger att man inte alls måste förlåta allt.

"Många som misshandlas av sin partner eller blir våldtagna skäms och undrar om de inte var lite skyldiga trots allt. Förlåter man i det läget befäster man känslan av underlägsenhet och brist på värde."

Det finns ju onekligen saker i min surpackning som är av tyngre kaliber. Kanske jag inte är knäpp i huvudet för att jag inte riktigt kunnat förlåta det ännu? Det är ju "bara" tre år sedan. Det kanske är lite tidigt ännu? Med tanke på att jag först nu börjat fatta att det inte var helt kosher. Dessutom var det ju extra trist att det råkade hända just i början på mitt vuxenliv, så att jag blev tvungen att bygga upp allt på nytt. Det kanske får vara lite rangligt än så länge? Det kanske är för mycket begärt att släppa det genast? Det söndrades ju faktiskt en hel del under den perioden. Uppenbarligen, eftersom det fortfarande inte är helt bra.

Jag tror jag gör bäst i att börja med de lite mindre grejerna, se hur det går. Sedan kan jag övergå till de större.

Insikt? På en fredag?

Jag är himla arg hela tiden, har jag märkt. Inte så att jag skäller på folk och spelar fan, men mer så där att min stubin är en tum lång. Det krävs inte särskilt mycket av människor för de ska hamna på min shit-list.

Dessutom är jag den mest långsinta människa jag vet. Blir jag arg på någon, så är jag arg i flera år. Utan att överdriva, alltså.
Samma sak om jag har varit dum med någon; jag grämer mig till exempel ibland fortfarande för en sak jag sa till en människa när jag var 14, fastän det egentligen inte ens var särskilt elakt.

Tänk, så många minuter av mitt liv som jag hittills har spenderat på att vara förbannad på folk! Det måste ju vara oräkneligt...! Och skulle det nu ändå bli bättre av att jag surar i evighet! But no. Och jag kan inte tänka mig att de jag är arg på, går omkring varenda dag och tänker "Åh nej, så taskig jag var! Kanske jag borde göra någonting för att hon inte ska vara arg på mig längre? Det stör mitt liv att hon hyser agg mot min person." Knappast helt troligt.

Ibland när sådant här kommer på tal bland mina vänner, verkar det som att det är så lätt för dem att glömma, förlåta och gå vidare. Och då känner jag lite grann att jag nog måste vara sjuk i huvudet, eftersom jag uppenbarligen helt saknar denna förlåtargen. Ibland känns det också som att de blir lite irriterade på min stora surpackning. Men jag kan verkligen inte hjälpa det, tycker jag.

Nu satte jag mig i alla fall att fundera. Om alla andra kan släppa saker i en handvändning, så borde väl jag också kunna det? Eller? Eftersom känslor endast är en produkt av tankar, så borde jag väl kunna tänka mig till att förlåta? Jag är ju rätt bra på att inbilla mig både det ena och det andra. Då skulle jag väl kunna använda det till något positivt och inte bara till att diagnostisera mig själv med mentala sjukdomar?

Jag har inte riktigt tänkt klart än, så jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga. Finns det böcker jag kan läsa? Eller måste jag bara psyka mig själv? Ska jag skriva ner allt? Läsa Bibeln?

Jag har ju hittills ansett det som min rättighet att förbanna folk som har gjort mig illa. Det tycker jag visserligen ännu, så mycket gillar jag ändå mig själv att jag inte tycker att man får behandla mig hur som helst. Men det får ju finnas någon slags tidsgräns, kan jag känna. Jag kan ju inte gå hela mitt liv och skylla på andra att jag mår som jag mår, jag måste ju ta ansvar själv någon gång. Man kan bara leva på gamla meriter så länge.

Jag sätter den tidsgränsen nu. Jag ska bara komma på något finurligt sätt först, så kan jag sätta igång sen.

Nu blev jag plötsligt lite peppad! Det ska bli intressant att se hur jag klarar det här.

Där männen rider.

VEM SA ATT FINLAND ALLTID SKÄMMER UT SIG I EUROVISION SONG CONTEST?? (Inte var det jag.... *fjut*)

Septiktank.

Presäääänt!!

Idag fick jag jordshistoriens finaste present av Elin.


Vilken exceptionell liten skönhet! Jag är oerhört lycklig!

Raggarbibeln.

Jag hittade ett utdrag från Raggarbibeln som gavs ut 1962, vars egentliga titel dessutom var "Vi vann! sa Markus":

"-Hördu Jesus, får jag båtlift me dej, skrek den f.d. sinnessjuke.
-Nää! Gå du istället hem till familjen och tala om för dom, att Herren har varit bussig mot dej och gjort märkvärdiga saker.
Mannen stack, och i Dekapolis hörde man honom ofta säga:
-Akta´re va Jesus kan! Den du, han är en riktig läkare han!
Och folk bara stirrade av förvåning."

Jag vill läsa den här bibelversionen. Det lär ju vara ren njutning, från pärm till pärm. Dessutom används uttrycket "Akta're!" alldeles för sällan.

(Igår slog det mig även att folk kastar sina hattar och mössor upp i luften alldeles för sällan nu för tiden. Du vet, när det är en folkmassa som börjar applådera och jubla - då skulle man kasta hatten, som ett litet extra tecken på uppskattning. Bör återinföras, å det snaraste.)

Men se!

Children of Bodom har tydligen en gitarrist som heter Roope Latvala.

Fatta, vad ballt om vi vore släkt...

Någon går bananer utanför fönstret.

Någon skjuter i stan, låter det som. Eller så är det fyrverkerier. Jag och mina vänner har vid ett tidigare tillfälle blandat ihop dessa två, fast då kändes det som att det lika gärna kunde vara det ena som det andra, eftersom vi befann oss i Israel.

Anyhooker. Idag är det 17 år sedan River Phoenix dog. I salute thee, River! Fan, vilken karl det hade blivit av honom om han levt.



Nu såg jag att det blinkade till på himlen ut mot vattnet, så det är väl något fancy-smanchy fyrverkeri på gång. Tur det. Ett bombhot i månaden får vara nog.

Igår.

Igår var jag på kåren, på den sista festen i Kårhusets historia. Dessutom var det Halloween-fest. Jag träffade Mannen i mitt liv. Han var inte utklädd, jag såg ut så här:


Jag kan ju säga att jag INTE knatade fram och bad honom gifta sig med mig. Däremot sa jag "Förlåt om jag steg på dig" och han svarade "Det är lugnt." och såg rädd ut.

Det lustiga är att om jag hade gått dit outklädd, så hade han inte ens varit där. Inte ens om jag hade sett något sånär normal ut, hade han varit där. Det är Ödets ironi. JAG HADE TILL OCH MED EN STRUMPA I KJOLEN!

Gah...

Only in America!

Uppenbarligen startade det här Donken-slagsmålet med att en tjej grälade med personalen om sin beställning, och en annan kund sa åt henne att inte svära inför sin dotter. Tjejen kastade då läsk i ansiktet på den andra kunden och skrek att det inte var hennes dotter. Totally worth a fight.

Det här kan vara det roligaste jag har hört.

På Barometerns hemsida finns en artikel som heter "SD: Ordna lägenheter till konfirmerade". I korthet handlar artikeln om en motion som Sverigedemokraterna har skrivit till stiftsfullmäktige i Växjö. SD vill då alltså bedriva "positiv särbehandling" och "ge ungdomar som konfirmerat sig en lägenhet när de börjar studera".


Tillåt mig att använda en modern förkortning: LMAO! Vilka jävla tomtar...

Det bästa i artikeln är dock Birgitta Axelsson Edströms svar i slutet av artikeln:

"Hela motionen är ju fullständigt huvudlös. Den är ju ett sätt att vulgarisera hela kyrkans uppdrag. Stiftet äger inte, och ska inte äga, några hyresfastigheter. Kyrkan ska inte heller ägna sig åt någon positiv särbehandling. Kyrkans uppdrag handlar om att förmedla tro och om att ge själavård. Vad skulle bli nästa steg, ska vi dela ut trisslotter till dem som tar nattvarden?".

Heeey!

Jag har en webcam! Det har jag aldrig märkt förut!

Full throttle to Crazy Photown!

I'm gonna go to hell for this.

Jag gjorde det igen.

Vad är det med mig??

Vaktis.

Igår kväll upptäckte jag en stor vattenpöl på mitt köksgolv. Vattnet visade sig komma från någonting innanför köksbänken. Jag lade dit en kökshandduk över natten så att inte golvplankorna skulle få för sig att sörpla i sig skiten och bli murkna. I morse (efter drygt FYRA TIMMARS sömn, utan att vakna en enda gång under tiden!! It's a fucking record.) var handduken helt genomblöt, så jag tänkte att det är bäst att ringa Vaktis. Två minuter efter jag ringt, stod han i hallen. Han är en så fantastisk människa, han kan fixa allt på en sekund. Han är den enda karln jag behöver.

Vaktis skruvade loss skivan som satt i bänken. I utrymmet bakom skivan satt en varmvattenberedare från 20-talet och myste. Jag kunde nästan höra hur den skrockade elakt när den kissade ut sin konstanta, lilla rännil av vatten. Hade den haft ögon, hade de säkert stirrat på mig med kisande albinoblick av den galna typen. Hade den haft läppar hade den visslat "Twisted Nerve" från Kill Bill. I'm sure of it.

I alla fall. Vaktis undrade när jag upptäckte pölen. "Igår", svarade jag. "Inte tidigare?" undrade han. "Nej", sa jag, "jag är sällan i den där delen av köket. Det är ju en ugn där...!" och Vaktis skrattade så det bullrade.
Vaktis ringde en rörmokare och jag frågade lite försynt om detta också skulle kosta mig i slutänden. Vaktis fortsätter meka med the crazy-eyed water-heater, medan han säger: "Tjaa... 3000, kanske 4000 kronor blir det väl för dig.". Jag fick hjärtsnörp och dog på fläcken. Så vänder han sig om och säger med ett busigt leende: "Jag skojaaah! Det här kostar inget för dig.". Jag återuppstod.

Innan han gick sa han återigen: "Jag skojade bara lite med dig. Det kostar ingenting för dig.". "Tur det", sa jag, "jag är pank". Och så skrattade Vaktis så det bullrade igen.

Så han är inte bara händig, min Vaktis, han är även en kurre av den lustiga sorten. Vaktis är en bra, omtänksam man.

Det blev så dålig stämning.

Jag känner mig tvungen att rycka mig själv ur the pissed offness och fokusera på någonting mycket trivialt, för omväxlings skull. Dagens datum, till exempel.

Idag fyller Kelly Osbourne 26 år. Den brittiska upptäckaren James Cook föddes denna dag år 1728. Den amerikanska presidenten Theodore Roosevelt föddes idag 1858. Poeten Dylan Thomas föddes 1914, samt min absoluta favoritförfattare/-poet genom tiderna, Sylvia Plath. Dessutom är det grattis till Salem Al Fakir, Jessica Andersson och Dawit Isaak (en bågfil i en födelsedagstårta med hälsningar från Sveriges regering hade eventuellt varit på sin plats...).

Dessutom är det International Teddy Bear Day idag, och så firar Turkmenistan nio år som självständig stat.


Sicken trevlig dag.

Det här gör mig så ledsen.

Denna notis är saxad från Ålandstidningens hemsida och det står alltså:

"Fulcyklade hem från Torggatan
Utan att själv äga cykeln tog sig någon friheten att ändå lägga vantarna på en som under förra veckan stod parkerad på Torggatan i Mariehamn. Hojen var av märket Monark."


Människan som har skrivit den här notisen är förmodligen (förhoppningsvis) någon slags praktikant i högstadie-/gymnasieåldern. Fine. Men var är webredaktörens vett någonstans? Texten är INTE publicerbar någonstans! Var fanns portvakten? Varför stoppade ingen den här skittexten?? Och varför är den fortfarande kvar? Den har varit uppe i nästan sex timmar!

Det kan kanske verka underligt att jag blir så jävla upprörd över den här notisen. Men så här är det; Ålandstidningen påstår sig vara en seriös lokaltidning, men har ändå under många, många år anställt, särskilt sommarvikarier, som inte ens har en tå i journalistiken. Förr brydde jag mig inte särskilt, men nu tycker jag inte att det är okej längre, överhuvudtaget. Ta senaste sommarens vikarier som exempel. Av de runt 10 personerna var det en enda som hade någon slags medieutbildning, även om det inte var journalistik. Resten var studenter på olika nivåer, som inte hade haft någonting med journalistik som utbildningsämne att göra. De bara "gillade att skriva", typ.

Jag är solklart partisk i den här frågan, men jag tycker verkligen inte att det är okej att vem som helst får jobba inom medierna.
För det första; det degraderar det min utbildning. Vad ska jag med den till i så fall? Personligen tar jag jävligt illa upp av det. Jag sliter arslet av mig i tre år bara för att få veta att vem som helst "kan" göra mitt jobb.
För det andra; det riskerar att (re-)producera någon slags tanke om att man kan kalla sig journalist om man kan stava till det. Eller för att man bloggar.
För det tredje; det finns så in i helvete med fällor man kan klampa rakt in i om man inte är fullt medveten om vad man håller på med. Gör man de misstagen, finns det en risk att man strular till det för läsaren. Har man riktig otur kan man strula till det för ett hel grupp människor eller ett helt samhälle. De här misstagen görs av ouppmärksamma, utbildade journalister också, men de allra flesta har reglerna och förordningarna i ryggmärgen, vilket minskar risken för fatala misstag.

Enligt mig har folk som inte har en examen i journalistik, eller i alla fall går en journalistikbaserad utbildning, någonting på synliga mediepositioner att göra. Texterna får sämre kvalitet, vilket drar ner mediets trovärdighet, vilket i sin tur kan vara rent ödesdigert för mediet själv, men det påverkar ju också läsaren och, för att dra det ytterligare ett steg, samhället.

Fast jag är ju också, som sagt, högst partisk i den här frågan...


Men personen som har skrivit notisen ovan har gjort en fantastisk rubriksättning. Det ska människan ha cred för. Notisen har uppmärksammats hos många av mina åländska vänner, säkerligen för att folk tänkte: "Fulcyklade? Hur cyklade han då? Med huvudet på pakethållaren? Med njurarna på pedalerna?". Synd att resten av texten var för jävlig...

Jag har...

... precis bestämt mig för att bryta mot en av de sju dödssynderna i mitt liv: hoppa ett bokat träningspass. Jag kan inte minnas att jag någonsin skulle ha gjort så innan.


Jag sitter nu i träningsbyxor, längre än så kom jag inte. Det tar mig cirka tio sekunder att gå till gymmet, kanske femton. Passet är endast 30 minuter långt. Men jag orkar inte. Energin räcker inte till.
Jag åt för två timmar sedan, för att det skulle hinna smälta något sånär tills det var träningsdags. Det känns fortfarande som att det sitter i halsen på mig. Tydligen har inte ens min kropp energi nog att idka lite matsmältning ens en gång.

Jag vet inte vad det är för fel på mig, jag fick ju sova några timmar i natt... Men jag är helt slut ändå. Inte "ge-mig-en-säng-innan-jag-kastar-pinnar-på-dig"-slut, utan mer "jag-orkar-inte"-slut.

Nåja, jag promenerade ju en timme i förmiddags, det kanske kan få räcka för idag... Om jag får skuldkänslor för svåra att hantera framåt kvällen, så finns ju gymmet faktiskt kvar. Jag kan ju göra något annat vettigt en stund istället. Typ plugga finska. Om jag bara kunde minnas någonting av det jag läser. Bäst att ge det ett försök i alla fall.

NUTS!

Även om den här ungen säkerligen inte har en aning om vad som händer, utan bara imiterar vad den har sett att vuxna gör, så blir jag effin' freaked out av det här. Det borde vara olagligt att ens ta med barn och omyndiga till religiösa tillställningar! Ja, det är jag, prästaspiranten, som säger detta. Det är fanimig inte klokt någonstans!

Religion är så förbannat farligt, det är så djupt knutet till människans allra bräckligaste, innersta kärna och religionen kan dra sönder människor i en handvändning. Låt för faan inte barn utsättas för det! Låt dem växa upp och själva få välja när de har förmågan!

För att ingen nu ska rusa iväg och misstolka: Jag ser inget fel i att tro på Gud eller Allah eller Buddha eller Mumintrollen eller vad man nu vill. Det är inte tron som är problemet. Det är religionerna jag inte har mycket till övers för. Tro har hjälpt många människor, inklusive mig själv, många gånger, men religion handlar om så mycket mer än bara tro. Och det är farligt på många, många plan.

Högskoleprovets orddel hösten 2010.

Nöööjd! :D

Finns på DN:s hemsida om du vill testa!

Dagens start.

Återigen lyckades jag inte somna förrän närmare sextiden i morse. Jag fattar inte varför jag inte ens lyckas slockna av utmattning! Nåh, det kommer väl det med.

Klockan 09:01 ringer någon med dolt nummer. Needless to say, reaktionen var något i stil med: "Men för HELVETE...!!!" ... Månne det var den där telefonförsäljaren igen? Ingen normal människa skulle ju få för sig att ringa någon annan klockan nio på morgonen... Särskilt inte mig.

Lyckas slumra till igen, för att sakta väckas in i fnitterskratt från gatan nedanför. Man kan tro att det skulle vara det perfekta sättet att vakna på, med glada människor. NIX, ty det kan vara det värsta ljudet som finns. Särskilt om man sover. Och särskilt om de skrattande människorna är två tjejer i äldre tonåren som skrattar i drygt 45 MINUTER (utan att överdriva) i princip i streck.

1. Vad i helsike är så roligt att man kan skratta oavbrutet åt det i nästan en trekvarts timme?
2. Vem i helsike är så rolig att man kan skratta oavbrutet åt den i nästan en trekvarts timme?
3. Efter hur lång tid får de boende i området lov att döda dig om du skrattar oavbrutet i nästan en trekvarts timme?


Ett tag var jag till och med osäker på om jag faktiskt hörde skratt på riktigt eller om det bara slutligen hade brustit i huvudet. Jag tycker dessutom att jag har upplevt exakt detta förut, fast den gången med lite mer sömn i bagaget. Dock såg jag dem, de jävlarna, de fanns på riktigt...

Nåja. Inte gör det mig något nu längre. Sova kan jag göra när jag är död. Nu, när jag fortfarande är vid liv, kan jag städa min lägenhet.

CARPE DIEM!

FUUUUUUCCCCKKKKK!!!!!!

Den här dagen SUGER OLAGLIGT JÄVLA MYCKET APBALLE!!!

1. Den överjävliga väckningen.

2. Den överjävliga väckningen, version 2.0.

3. Statistikuppgiften.

4. Rapporthelvetet låser sig innan jag hunnit få alla data. Kan icke öppnas igen.

5. Deadline om 6 timmar och 26 minuter.

6. Statistiken.

7. Statistiken.

8. ALLT!!


Jag har varken tålamod eller mental stabilitet nog för det här...

GAAAWWRRR!!

Jag älskar min lägenhet. Den är supermysig och rymmer precis lagom allt skrot jag har. En sak som är lite, lite dålig är dock att isoleringen i princip är obefintlig.

Eftersom jag uppenbarligen faktiskt lider av allvarliga sömnstörningar, så lyckades jag inte somna förrän runt tretiden i morse. 04:48 får grannen en hostattack. Jag försöker somna om. Då börjar grannen prata med sin hund. Jag försöker tysta huvudcirkusen; ridåerna går upp sekunden jag vaknar. Då är det dags för morgonkiss med jycken. Grannen stänger säkert sin dörr helt snällt, men i min lägenhet låter det som om någon spränger bort trapphuset. Fyra gånger per hundkisspaus befinner jag mig i fucking Hiroshima.

Hade inte mitt hår suttit så löst, så hade jag slitit det. Fan vet när jag lyckas somna igen...

Dokumentärer.

Här är några dokumentärer som man kan titta på om man inte har något annat för sig.

Freddie Mercury - The Untold Story.

Freddie Mercury - A Kind of Magic.

Freddie's loves.

The Doors - When You're Strange.

Ku Klux Klan - A Secret History.

Born to Kill? Jeffrey Dahmer.

Final 24: Janis Joplin.

The Last of the Hitlers.

Final 24: River Phoenix.

Kurt and Courtney.




Ye be warned: De om Freddie Mercury är totalt heartbreaking. Jag tjöt nog i närmare en vecka när jag hade sett dem. I den om Jeffrey Dahmer visas diverse likdelar och kvarlevor, endast halvt blurrade. Lite äckligt. I "When You're Strange" saknas det en del, vilket är ofantligt störande. Den mest intressanta delen, dessutom. Sucks. Men resten är grymt. Johnny Depp är berättare. Drool...

SÅ, på med snillebrillorna och grotta ner dig!

Det här med maten, alltså...

Jag har ett ganska speciellt förhållande till mat.

Jag tycker verkligen inte om att äta. Jag avskyr att laga mat. Jag tycker det känns alldeles vidrigt att vara mätt. Jag mår illa av recept och matos.

Jag vet inte riktigt hur det har kommit sig eller varför det är så fortfarande. Men så är det.

Mat och jag är inte kompisar. Vi bara umgås för att vi måste. Annars skulle vi inte ens se åt varandra. Och så är det.

Detta HAR jag alltså gjort idag:

• Mailat SR.
• Skickat en projektansökan. En kvar.
• Tvättat tre maskiner. 177 kvar.
• Renskrivit två statistikuppgifter. En kvar.
• Gjort mat. (Blööh!!!)

Bildbevis:
(Nej, det är inte en bytta med kräks. Det är köttfärssås, som inte ser alltför aptitlig ut.)


Nu ska jag äta den förbannade maten också. The chores never end!!



Städningen och disken sparar jag tills imorgon. Något kul måste jag väl få ha, fastän det är måndag, liksom...

Åh, en dikt!

Eftersom jag kände mig himla duktig efter att ha tvättat två maskiner, mailat jobbgrejer, handlat och skickat projektansökningar, tog jag mig en liten paus och irrade ut i nätdejtingvärlden igen. Jag hälsade på mina gamla konton, som tydligen fortfarande är aktiva. 786 mail, några av gamla bekanta från förr. Bland annat detta, från den diktande 46-åringen:

"kylan klämmer åt våra kroppar.
mössor pryder våra knoppar.
en jacka hänger varmt på mig.
att va varm är att tänka på dig.
vantarna finns i alla olika slag.
sitter på för att skydda mot drag.
långkallsonger gör byxor trånga.
användandet av dom är många .
raggsockorna på plats i skorna.
svart och vita som på korna.
jag hälsar kylan välkommen till oss.
jag hoppas med tungan på stolpen kommer loss.."



Det svider i hjärtat på en gammal språknazist, men jag förundras lite över att han fortfarande har skickat mail till mig, trots att jag inte varit inloggad på ett halvår.


Nåh, dags att ta tag i matlagningsfanskapet då... Spaghetti och köttfärssås - lagom ätbart, lagom nyttigt och lagom trist att laga.

NADJA, KOM OCH LAGA DIN GODA MAT TILL MIG! I'll pay you...

Det här ska jag göra idag:

• Skicka projektansökningar.
• Renskriva statistiken.
• Laga matlådor.
• Städa.
• Tvätta 180 maskiner.
• Lista morgondagens praktikjakt.
• Maila SR.

Inte så där överväldigande massor, med andra ord. MEN jag kan ge mig faan på att jag är alldeles för okoncentrerad för att minnas ens hälften, därför tänkte jag återkomma senare ikväll med vad jag faktiskt har gjort idag.

Jag sätter mina pengar på att matlådorna inte kommer se dagens ljus. Det är så tråkigt att jag vill gråta, det här med att laga mat. DET ÄR SÅ DJÄVULENS PANIKTRÅÅÅKIGT!!
Jag vet inte hur jag ska klara av att hålla mig själv vid liv och skörbjuggsfri resten av mitt liv, så jag får helt enkelt se till att bli rik så att jag kan anställa någon som tycker det är roligt att laga mat, som kan laga nyttig mat till mig. Win-win.


Anyhoodie, dags att ta tag i livet. Hörs!

HAHAH!

Bild från gårdagens releasefest för hejkalmar.se.

Grattis!

Grattis på födelsedagen pappa, Zac Hanson och Shaggy!

Några saker man kan tänka på en vanlig onsdagskväll.

Egyptierna dyrkade solguden Ra. Om Ra hade haft en psalm, borde det ha varit Lady Gaga's "Bad Romance". Du vet, typ där i början av låten: "ra-ra-ra-a-aah"...

Dessutom blev ju egyptierna besegrade av romarna. Romance....



Ursäkta, jag ska bara ringa Henrik Schyffert...

En lille låt.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnade. Den är så dålig att den blir bra, tror jag.

Häääh??!

Om några månader tänker jag flytta till Helsingfors. Det är dock ännu lite oklart hur många månader det rör sig om eller om jag ens hamnar där till slut, men magkänslan säger att det är dit jag ska så det är väl bara att lyda, för husfridens skull.

Jag har alltså ett oklart antal månader på mig att få någorlunda ordning på finskan. Hur i hela havets hungersnöd ska jag hinna det? Min hjärna börjar bli för gammal för sånt här... Vem stal mitt språk??


Vad i helsike har jag gett mig in på...?

Sweet transvestite!

Okej, så jag råkade visst få in ytterligare en karaktär i min odd-dudes-list.


Dr. Frank N Furter i Rocky Horror Picture Show.


Sicken fantastiskt monsterball person. Jag blir alldeles prillig.

I'm going slightly mad.

Det trista med att vara sjuk jämt, är att jag alltid lyckas svänga på dygnen. Senaste fyra-fem dagarna har jag inte klarat av att hasa mig ur sängen förrän typ 16-tiden. Jag har verkligen försökt med allt; lägga mig vid middagstid, dricka diverse naturprodukter för att somna innan dygnsbyte, häva i mig kamomillte. Jag har till och med haft mina båda telefoner att larma med en kvarts mellanrum, och dessutom gömt den ena på något mycket finurligt ställe, så att jag är tvungen att rota runt en aning och förhoppningsvis även vakna under tiden. Men icke.

På kvällarna drabbas jag av allvarlig separationsångest. Jag VILL inte lämna min dokumentärer, mina Freddie-intervjuer, min musik, mina skrivelser, mina tavlor. Det känns som att jag aldrig ska återse dem igen. Det river i hjärtat när jag är tvungen att stänga av datorn eller plocka undan penslarna och gå till sängs. Så detta fruktansvärda farväl skjuter jag naturligtvis upp så länge jag bara orkar. Vilket i princip kan betyda gryning, särskilt när jag är sjuk.

Det underliga är att jag inte hittar den där flammande kreativiteten på dagarna, eller under humana tider överhuvudtaget. Det måste vara mitt i natten för att jag ska kunna skriva eller måla eller tänka. Och när jag väl fastnar så märker jag ju inte ens om det har gått en timme eller en vecka... Då är det ju dessutom inte ens lönt att lägga sig, eftersom huvudet är i full kalabalik och det tar ljusår innan chillbacillerna tar över...



Jag älskar att sova, men jag hatar att lägga mig. Kan det verkligen funka så? Det blir inte mycket vettigt gjort i mitt liv för tillfället, i alla fall. Jag låtsas att det kommer lösa sig när jag väl får återgå till gymmet...

Still fag-hagging.

Under min lilla sjukdomsdipp här, så har det ju mest blivit YouTube i horisontalläge för denna Fräulein. Efter tjugo timmars intensivt Tubande började jag ana ett visst mönster i mina karlpreferenser...


Freddie Mercury (NÄH??)
Min husgud. Jag älskar människan. Jag älskar allt som har med honom att göra. Han får mig att, mer innerligt, önska att det finns ett liv efter döden, då jävlar ska här umgås! (Kremera mig i mina lacktights och läderbootsen med styltklackar, för säkerhets skull!) Fantastiska, underbara karl.

George Michael från Wham!
Återupptäckt tack vare tribute-konserten för Freddie Mercury. Jag var ganska liten när jag först blev medveten om hans existens, men jag minns att jag såg videon till "Last Christmas" och hans väldigt fönade hårsvall tilltalade mig. Han såg väldigt snäll ut, tyckte jag.

David Bowie
Också återupptäckt tack vare tribute-konserten. Vilken otroligt cool kille! De där ögonen, vettu...

Pedro Almodóvar
Jag såg "Allt om min mamma" vid något tillfälle och blev totalt hooked. Mycket på grund av den prostituerade transvestiten som var så jävla ball.

Neo
Sicken rar liten sak! Jag blev kär vid första ögonkastet. Jag är fortfarande lite, lite förälskad.



Dessutom, insåg jag precis; när jag första gången föll huvudlöst för HIM back in the days, så var Ville inne i sin make up-/bisexuella period...


Mer eller mindre homosexuella män är alltså min grej. De är absolut fantastiska, på alla sätt. Och det är fruktansvärt trist att det fortfarande, i Herrens år 2010, finns människor som tycker illa om homosexualitet... Det är ju bara kärlek, liksom. Lika snajsig och vacker som den alltid är. Kvinnor som älskar varandra. Män som älskar varandra. Och så jag, som älskar männen som älskar varandra.